Mörkrets furste Ozzy Osbourne somnade in den 22 juli. Rockvärlden har aldrig varit med om en större förlust, för utan Ozzy hade inte den genre som vi älskar funnits.
Hur sammanfattar man egentligen en karriär som Ozzys i en krönika? Det enkla svaret på den frågan är att det gör man inte. Det går helt enkelt inte. Rocken har varit med om tunga förluster förr, det är inte första gången som ikoner som byggde upp den musikstil som ligger oss närmast hjärtat har tackat för sig. Jag tänker framförallt på profiler som Lemmy och Ronnie James Dio men med all respekt så får även dessa storheter maka på sig för den något bräcklige fladdermus-dräparen som vi så många gånger trott skulle överleva oss alla. I biografin “Jag är Ozzy”, skriven av Chris Ayres och Ozzy själv, berättas det om ett sjukhusbesök, närmare bestämt en koloskopi, där Ozzy inte påverkades av den normala dosen narkosläkemedel utan istället fick läkarna att hoppa till i ren förskräckelse när deras patient plötsligt tilltalade dem mitt under pågående undersökning. Orden “Är det där mitt rövhål?” ska ha yttrats. Är det så konstigt att man tänker att en sådan man var odödlig?
Skämt åsido, i tanke på det allt annat än hälsosamma levernet är det egentligen fascinerande att Ozzy Osbourne ändå uppnådde 76 jordsnurr. Ozzy sa själv i en intervju att han “borde varit död tusen gånger om”. Andra personer har jämfört honom med en katt, det vill säga en katt med nio liv. Och ja, några av dessa nio liv har säkerligen gått till spillo på grund av droger, alkohol och ett hårt turnéliv. Men det finns något som är så mycket större än diverse skandalrubriker och det är det genuina musikgeniet som i sin ungdom kände sig annorlunda och som med sin musik skulle komma att visa resten av världen att det är ok att vara just annorlunda. Samma filterlösa budskap förmedlades på sätt och vis även i den otroliga realityserien “The Osbournes” men låt oss ändå fokusera på musiken.
Det går inte att underskatta Black Sabbaths betydelse för hårdrocken. Det må ha stormat runt bandet och även Tony Iommi varit bandets enda medlem som varit med rakt igenom så är nog alla överens om att det var sättningen med Iommi, Bill Ward, Geezer Butler och Ozzy själv som var THE Black Sabbath (Dio-fansen får alltså ursäkta men JA, misströsta inte, “Heaven and Hell” är fortfarande magnifik). Gruppens fyra första album får ses som solklara stilbildare för rock & metal och det är svårt att se hur genren hade uppstått utan dessa alster. När Ozzy senare satsade på en solokarriär fortsatte bara segertåget i en hastighet som verkligen var crazy (pun intendend). Album som “Bark At The Moon“, “Blizzard of Ozz“, “No More Tears“….för den som är oinsatt och vill dyka ner i Osbournes diskografi så kan listan över viktiga verk minst sagt göras lång.
Sedan Ozzys bortgång finns det knappt en enda individ inom rockvärlden som inte har skickat ut sina kondoleanser. Bruce Dickinson konstaterar att Ozzy var heavy metal i sin renaste form. Band som Evanescence och Foo Fighters tackar för inspirationen. Andra storheter som Judas Priest och Alice Cooper har uppmärksammat och hyllat Ozzy under sina konserter. Högaktuella Yungblud, som gjorde succé med sin tolkning av “Changes” under “Back to the Beginning” konserten i början av månaden kallar Ozzy för tidernas bästa, men jag undrar om inte vår egen Tobias Forge från Ghost är den som sammanfattat det hela bäst genom orden “For being the Prince Of Darkness, he sure gave us a lot of light”.
Tidigare har Ozzy sagt att han ville hålla sorgen borta och göra sin begravning till en fest. Jag undrar om det inte var just den festen som världen fick beskåda den 5 juli, när han trotsade alla fysiska krämpor, och sjöng från hjärtat tillsammans med sina kamrater i Black Sabbath igen, hemma i Birmingham, den plats där den fantastiska sagan om ett musikgeni som älskade sina fans började skrivas. “Mama, Im Coming Home” har aldrig låtit mer genuin och vacker. Jag kan faktiskt inte föreställa mig ett mer poetiskt slut och vet ni vad? Ozzy må inte längre vandra bland oss men på ett sätt var han faktiskt dödens överman. Det finns nämligen INGENTING som kommer kunna sudda bort det enorma avtryck som han lämnat efter sig.
RIP you mighty legend.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BILD: George Grigoriadis. Bild från Sweden Rock Festival 2018
- Sista minuten ersättaren PAIN frälser Sweden Rock - 2026-06-05
- Iron Maiden är inte perfekta på Sweden Rock..bara nästan! - 2026-06-05
- Klassiskt hårdrocksgig med Masterplan - 2026-06-05
