En måndag i augusti. Folk återvänder från sina semestrar och tyvärr är inte särskilt många som väljer att gå på spelningar en sådan tidpunkt. Deras förlust för de som var på plats på Parksnäckan i Uppsala denna kväll fick se ett högkvalitativt Me And That Man. Nuff said.
När Behemoth spelade på Parksnäckan i fjol så var det lapp på luckan. Denna gång blir det raka motsatsen då det är en tämligen liten publik som samlats för Me And That Man, med Nergal i spetsen. Å ena sidan är det förstås beklagligt att publiken inte hittat hit i större utsträckning men å andra sidan så gör det något med hela spelningen och stämningen på plats att bandet har så pass få åskådare att fokusera på. Intima spelningar är aldrig fel, då bandet mellan publik och band har en tendens att bli starkt och precis så blir det denna gång. Visst, det är först mot slutet av spelningen som publiken (på bandets begäran) ställer sig upp ur sina bänkrader och går loss men faktum är att stämningen är mycket god redan innan dess. Mörk countryrock gör sig uppenbarligen bäst i ett intimt forum som detta.
Något som Me And That Man har emot sig i livesammanhang är det faktum att de på sina album haft celebra inslag som Randy Blythe, Corey Taylor och Ghost (för att nämna några få) men att dessa profiler sällan kan gästa under livespelningarna. Det förtar en del av magin som har förmedlats på studioinspelningarna och Nergal som är ansiktet utåt för hela projektet får lägga i en extra växel för att skaka liv i det hela. Med det sagt är dock de musiker som han har med sig otroligt kompetenta och det märks att de kommit in i sina roller. Den så kallade “Preacher Man” (som sjunger mest) utstrålar självsäkerhet och lever sig in i musiken lekande lätt, plus sjunger som om livet hängde på det. Hans mörka röst gifter sig fint med låtarnas lika mörka tematik, vilket inte minst märks under publikfavoriterna “Burning Churches” och “Coming Home“, där även publiken snyggt integreras in i framträdandet. Basisten Matteo Bassoli får också kliva fram och ta över micken under kvällens gång, och med sin mjuka ton gör han “Angel of Light” (som på skiva framförs av Myrkur) med den äran.
Bandets låtar gör sig riktigt bra live och många låter tyngre än vad jag hade förväntat mig och tillspetsad med bandets energi så bjuds Parksnäckans publik på en högkvalitativ spelning, som innehåller lite allt möjligt. Utöver det egna materialet får vi även en skön bluesversion av Venoms “Black Metal” och en liten tribute till Ozzy i form av “Paranoid” som givetvis älskas av fansen. Ni hör själva, vad finns inte att gilla?
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Me And That Man
PLATS: Parksnäckan, Uppsala
DATUM: 2025-08-11
- Sister om nya albumet: “Det här är en genuin Sister-platta” - 2025-11-20
- Parkway Drive lyser upp i vintermörkret - 2025-11-16
- SKIVRECENSION: Sister – The Way We Fall - 2025-11-16
