Black Metal-pionjärerna Mayhem har kallats för sommarens mest kontroversiella bokning på Parksnäckan i Uppsala. Och tja, konkurrerar man mot bokningar som Lisa Ekdahl & Bo Kaspers så blir det ganska lätt att roffa åt sig ett sådant epitet. Med det sagt så visar det sig dock att valet av spelplats blir förvånansvärt lyckat.
Det är lika bra att jag drar av plåstret på en gång: Jag är kluven till Mayhem. Att bandet har betytt mycket för black-metal går inte att förneka och när bandet själva proklamerar på videoskärmarna runt scenen att deras album “De Mysteriis Dom Sathanas” tillhör genrens mest viktiga verk så överdriver de inte. Det är nog egentligen bara Venom och Bathory som kan rubba Mayhem, om ens det. Samtidigt är det lite svårt att smälta bandets minst sagt mörka historia, som innefattar både kyrkbränder, mord och en skadlig dödsdyrkan. När publiken visas gamla videosekvenser från förr, där även några av gruppens mer extrema uttalanden tas upp, känns det lite som bandet fortfarande idoliserar det förflutna. Att hylla bandets avlidne sångare Pelle “Dead” Ohlin är en sak men emellanåt känns det som om bandet spelar lite väl mycket på sin makabra historia, som om det är just den och inte själva musiken som tagit dem dit de är idag. Jag personligen förhåller mig kluven till detta.
Med det sagt. Black-metal är menat att vara kontroversiellt, ockult och lite farligt. När mörkret har lagt sig över Uppsala och bandet rör sig som siluetter över scenen, samtidigt som deras demoniska sound sveper ut över publiken så är det ändå något som händer med en, inombords. Jag, och övriga åskådare också för den delen, rycks förvisso med redan i ett tidigt skede då det är svårt att värja sig mot dem intensiva riffen (även basisten Necrobutchers tydliga spelglädje är svår att motstå). När den groteskt sminkade sångaren Attila Csihar rör sig mot publiken likt ett väsen, samtidigt som han nästintill väser fram orden så nickar man gillande. Och då blir spelningen som sagt ändå bara bättre & bättre desto längre tid den pågår.
Helt rätt stämning byggs som sagt upp när mörkrets inbrott gjort sig påtaget och bandet lever sig med råge in i musiken, vilket smittar av sig på publiken. När introt till “De Myteriis Dom Sathanas” kommer så är det kollektiv gåshud över området och det hela fortsätter även på samma spår i nästkommande “Funeral Fog” där man spelar upp Deads sång. Det är mäktigt och den mörka kvällens bitande kyla kryper sig inpå bara skinnet. Det är precis i såna här miljöer man ska uppleva ondskefull black-metal.
Som för att riktigt sätta kronan på verket och markera ordentligt att det är 40-årsjubileum så får vi under extranumren också bevittna bandets originaltrummis Mannheim samt den gamle sångaren Messiah gästa, vilket är kul att se. Låtar som “Deathcrush” och “Pure Fucking Armageddon” låter riktigt tunga, inte minst imponeras jag här av Mannheims trumspel och då ska vi ändå ha i åtanke att Hellhammer som spelat resten av kvällen har spelat med bandagerade och brännskadade händer efter att ha varit med om en bilolycka. Att spela på ett sånt där sätt med sådana förutsättningar är få förunnat och galet imponerande.
Spelningen på Parksnäckan ska för övrigt vara Mayhems allra sista under denna 40-årsjubileums turné och jag skulle säga att de har all anledning att vara nöjda.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Mayhem
PLATS: Parksnäckan, Uppsala
DATUM: 2025-08-16
- Sister om nya albumet: “Det här är en genuin Sister-platta” - 2025-11-20
- Parkway Drive lyser upp i vintermörkret - 2025-11-16
- SKIVRECENSION: Sister – The Way We Fall - 2025-11-16
