När Thåström byter ut dem papperstunna väggarna mot beryktade graffittiväggar och intar scenen i kulturkvarteret Snösätra, i den gamla hemförorten Rågsved, så uppstår magi.
Det har inte getts några direkta motiveringar till varför Thåström valt att “komma hem” efter alla dessa år men att det är en speciell homecoming vi har att göra med går knappast att missa. Gångvägen från Rågsved centrum, med tunnelbanan precis intill, och bort mot Snösätra är tydligt skyltade med Thåström-skyltar och längst samma väg är det bara ett stenkast till Skebokvarnsvägen där kvällens huvudperson en gång i tiden växte upp. När Thåström dessutom i ett tidigt stadie introducerar den utblottande låten “Främling Överallt” med orden “Det var här det började” för att sedan framföra samma stycke med en minst sagt glödhet inlevelse så är det som om det hugger till i bröstkorgen. Det här är en speciell kväll.
Jag ska inte ljuga. Med tanke på det unika valet av spelplats (plus att det nog ska väldigt mycket till innan Thåström gör en favorit i repris av allt detta) så hade man hoppats på att några riktiga gamla klassiker skulle dammas av, inte minst några Ebba Grön-alster. Men nej, det blir inte mer än “Flyktsoda” som var en del repertoaren redan under arenaturnén som han var ute på i vintras. Bortsett från den eggande tolkningen av “Märk Hur Vår Skugga” blir det inget från Imperiet heller, tråkigt nog. Men det är som det är. Publiken får åtminstone njuta av den skräniga “Miss Huddinge 1972” vilket inte hör till vanligheterna. Vilken smocka till låt det ändå är! Textrader som “Jag har knullat Paris och New York” lockar till jubel och när konserten är slut hör jag på utvägen hur några andra av kvällens åskådare utbrister “Han knullade Rågsved också!” och ja, det kanske är en lite burdus beskrivning men i sak ändå korrekt.
I övrigt är det mesta sig likt från vilken nutida Thåström-spelning som helst. Vi får en tung version av “Alla Vill Till Himlen“, en stilren “Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce“, en pampig “Kom med mig“, en vacker “Södra Korset” som berör en man bredvid mig till tårar samt intensiva versioner av både “Körkarlen” och “Old Point Bar“. I de två sistnämnda låtarna känns Thåström snudd på övertaggad. Han gastar spontant ut “Jag älskar disco” och i “Old Point Bar” skriker han ut all energi han har i kroppen. Ackompanjerat med den intensiva ljussättningen är det då svårt att värja sig för gåshuden (och det beror inte på kvällens konstanta hällregn).
Av denna magiska spelning vill jag dra två slutsatser. Det ena är att Thåström med sin suggestiva musik alltid gör sig bättre i intima sammanhang. Musiken kommer mer till sin rätt och kryper närmare inpå bara skinnet inför 5000 fans ute i förorten än vad den gör för 13000 i exempelvis Globen. Det andra är att Thåström, som alltid var sparsmakad med mellansnack och känsloyttringar, verkligen strålar denna kväll. Han ler, han skrattar, han njuter. Han blir till och med såpass tagen så att han vid ett tillfälle tappar texten och utbrister ett genuint “Helvete” men det får i sin tur bara publiken att jubla ännu mer. Karln är mänsklig, trots allt och var det någon spelning där vi verkligen ville se äkta känslor och genuin spelglädje så var det här i Snösätra, när ortens rockstjärna kom hem. Magiskt Oändligt!
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Basse Hellgren (basse.hellgren@rockbladet.se)
KONSERT: Thåström
PLATS: Snösätra, Rågsved – Stockholm
DATUM: 22/08-2025
- Sista minuten ersättaren PAIN frälser Sweden Rock - 2026-06-05
- Iron Maiden är inte perfekta på Sweden Rock..bara nästan! - 2026-06-05
- Klassiskt hårdrocksgig med Masterplan - 2026-06-05
