Han har pekats ut som ett framtidsnamn, en tronarvinge till de största rockhjältarna. Och ja, för Yungblud så kommer Annexet i Stockholm framöver förmodligen vara ett alldeles för litet spelställe. De stora arenorna väntar med öppna armar.
Rocklegendarer faller en efter en. Det har vi blivit påminda om i år, när världen förlorat namn som Ace Frehley, Tomas “Tompa” Lindberg och Ozzy Osbourne. Hur tillväxten ser ut och vilka som kommer stå på dem stora scenerna är alltid en återkommande diskussion och åsikterna lär i vanlig ordning gå isär. Men när man tar en titt runtom i Annexet denna kväll så blir man varse att något stort är på gång. Publiken är i blandad ålder, men tonvikten ligger på de yngre åldrarna, det vill säga tillväxten. Det kommer alltid finnas en grupp som kommer skaka på huvudet åt moderna akter som Yungblud. En grupp som aldrig kommer vilja jämföra Yungblud med exempelvis Ozzy. Men den här gruppen missar något. Det som var banbrytande på 70 och 80-talet är inte det idag, utan nu är det andra musikaliska uttryck som bryter ny mark och det är nya generationer som får en idol att se upp till. Det är där vi står nu och det är där Yungblud kommer in i bilden.
Jag ska erkänna att jag själv (liksom hyfsat många andra) inte hade förstått mig på Yungbluds musik tidigare. Kombinationen av rock, pop och hip-hop var svårsmält men så kom då plötsligt den fantastiska tolkningen av Black Sabbaths “Changes” och ändrade allt. Där och då var det många, inklusive jag då, som fick upp ögonen för den här oerhört starka scenpersonligheten och senaste albumet “Idols” bjuder på modern, dynamisk rock av finaste kvalitét. Att ovanpå allt detta nu också se en hel konsert med Yungblud får alla pusselbitar att falla på plats. Det ÄR en ny storstjärna vi har framför oss.
Stämningen i lokalen går att ta på redan innan spektaklet har inletts men när band, stråktrio och huvudrollsinnehavaren själv sätter igång kvällen med den dramatiskt musikaldoftande “Hello heaven, hello” med kompletterande konfettiregn så är det som om ett väckelsemöte i valfri religiös sekt har påbörjats. Vad Yungblud än tar för sig så älskar…nej, så AVGUDAR publiken allt han gör. Han får oss alla att hoppa, skrika, jubla… Hade han bett dem allra mest frälsta fansen att köra med bilen utför ett stup hade de förmodligen lytt. Men sen är det också bara att kapitulera, han är en gudabenådad frontman som äger varje sekund han står på scen och han interagerar med publiken till max. Visst är det publikfriande och effektfullt med pyroteknik och snygg ljussättning, men allt det där är egentligen överflödigt då det är just Yungblud själv som är spelningens starkaste specialeffekt.
Det spelar ingen roll vi har att göra med pampiga “Idols pt 1“, coola Aerosmith-duetten “My Only Angel“, lekfulla “Fleabag” eller den mäktiga, kompletta avslutningen “Zombie“. Allting sitter där det ska ikväll och publiken är fullkomligt trollbunden oavsett vad. När “Changes” framförs med raspig skönsång och tillägnas Ozzy är gåshuden på mina armar så brännande så jag funderar på om jag måste ringa brandkåren. Det tål att upprepas: De stora arenorna väntar för Yungblud och den som är för butter för att njuta av denna musikaliska åktur begår tjänstefel.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Sophie Carlbrant
KONSERT: Yungblud
ARENA: Annexet, Stockholm
DATUM: 25/10-2025
- Sister om nya albumet: “Det här är en genuin Sister-platta” - 2025-11-20
- Parkway Drive lyser upp i vintermörkret - 2025-11-16
- SKIVRECENSION: Sister – The Way We Fall - 2025-11-16
