Med inte mindre 3 förband kändes fredagskvällen som en minifestival där man bjöds på både det ena och andra hårdrocksbandet. Från death groove metal, via folk metal till progressive metal och avslutande melodic death metal lär de flesta fått något som passade dem denna afton. De tre uppvärmande banden till trots var det inte oväntat Arch Enemy med en Alissa i toppform som lite som vanligt visade var skåpet skulle stå!
GATECREEPER
Gatecreeper känns som en frisk fläkt från en tid då melodic death groove metal låg i sin vagga hos At the Gates och Entombed. Lite back to basics här, men I love it! Med groovet de hittat fram till inte minst på senaste plattan Dark Superstition så var det solklart att kvällen skulle kickas igång med ett härligt tunggung vilket infriades med råge. Att det var hyfsat med publik trots att första bandet gick på kl 1800 visade bandet stor tacksamhet gång på gång för. Att de inte fick publiken att dra igång några moshpits kanske störde dem något, men publikresponsen i övrigt var det inga fel på. Deras groove blev mest tydligt i The Black Curtain där publikens jakande nickande i takt med musiken var i det närmaste unisont. Det enda man skulle kunna klaga på trots den härliga dödsmetal-raka-rör-leveransen var väl att det skulle behövas lite mer dynamik i soundet och kanske lite mer strukturskifte i låtmaterialet och att de borde kastat in guldkornet albumavslutande Tears Fall From the Sky från senaste plattan i setlistan. Detaljer, detaljer… det var hursomelst en perfekt start på kvällen!
ELUVEITIE
På ytan ser Schweiziska Eluveitie ut som ett standard-folk-metal-band som tafsar lite på death metal, men när man får se dem live så visar det sig att det är så mycket mer. De lyckas bryta sig fri från den standard som lite finns inom ramarna för folk-metal och lyckas tillsammans med clean och growl vocals göra det intressant och fränt med såväl säckpipa, fiol, vevlira, flöjt, mandolin som harpa! Visst vet vi sen tidigare att mestadels kommer musik mer till sin rätt live, men de lyckades ta det till en ny nivå. Inramningen med albumomslaget från senaste plattan Ànv utstrålade verkligen natur och satte verkligen stämningen ordentligt. Med tyngdpunkten på de två senaste plattorna kändes setet fräscht och tajt samt utgjorde bästa delen i kvällens set. Att huvudfokus dras mot sångarna Chrigel Glanzmann och Fabienne Erni är inget konstigt då de frontar bandet galant och utstrålade spelglädje och självsäkerhet, men även violinisten/vevliraspelande Lea-Sophie Fischer samt multiinstrumentalisten Nils Fischer (som dessutom precis ersatt Matteo Sisti efter dennes avhopp i Februari i år) trollband och förförde publiken varje gång de intog rampljuset. Resten av bandet hade ett skönt gung utan att för den del vara anonyma på scenen. Chrigels growl förde tankarna till vår egne Mikael Stanne under kvällen faktiskt, som även faktiskt själv var på plats i publiken denna afton. Att de har en bra dynamik i setlistan gjorde det hela än mer uppskattat. När bandet drog av en av deras största favoritnummer The Call of the Mountains till publikens jubel var euforin och stämningen påtaglig. Det känns som att Nightwish har en utmanare i Eliveitie – även om de inte riktigt nafsar Floor Jansen i hasorna så har de hjärta och känsla i överflöd och det ska bli kul att se vad de hittar på härnäst.
AMORPHIS
Finska Amporphis är alltid mysiga live och så även denna gång. Från inledande Bones från senaste plattan Borderland till avslutande publikfavoriten The Bee gjorde de det de är bäst på, dvs leverera stämningsfull metal. Förutom just öppningslåten och avslutningslåten så var det i mitten av setlistan när de drog av Dancing Shadow från senaste plattan och den orientaliskt doftande Death of a King som det lyfte ordentligt. Trots att det var skitbra ljud och väldigt kompetenta musiker som kastade oss mellan välljudande stämmor, tunga riff och growling så kändes det lite som att varje spår de gav oss kändes igen från innan. Det kändes väldigt likriktat och den tid som de hade fått kändes längre än nödvändigt tyvärr. De har ju så pass mycket ur sin katalog att det borde vara lätt fixat, men visst var det mysigt att få bli inlindad i en trygg finsk mys-metal-filt för en stund.
ARCH ENEMY
När Blinded by Fear av At The Gates dundrade igång som intro tape istället för Bark at the Moon av Ozzy som körts på resten av turnén fick jag direkt gåshud. Vilken skön gest med att starta med hyllning till nyligen bortgångne Tomas Lindberg på dennes hemmaplan! Det var ingen tvekan om att Arch Enemy var huvudakt denna afton. Det tog inte lång tid innan publiken var med på noterna efter det sedvanliga skynket med Pure Fucking Metal som täckte scenen drogs ner och bandet drog igång Deceiver, Deceiver och publiken drog igång en ackompanjerande moshpit precis som alla verkade hälsa “Välkomna hem till er andra hemstad Arch Enemy!”.
Med en otroligt fotogenisk Alissa i sin för turnén av Josefin Bergström handmålad dräkt, en Michael Amott på topp och helt in the zone samt en Sharlee D’Angelo med sin blick spänd rätt in i publikens svarta själar som intog scenen var det solklart att den kvällen skulle det bli åka av! Med en setlista som verkligen firade bandets 30-års jubileum så fanns det inte mycket att klaga på förutom att hur länge de än spelar så vill man ha mer. Som vanligt eftersökte jag dessutom nåt mer spår från topp-plattan Wages Of Sin i setlistan, speciellt något annat än Ravenous, den korta instrumentalen Snow Bound från samma platta som Michael alltid lyckas trollbinda oss med får dock gärna cementeras i setlistan. Om vi ändå nu håller på och trilskas om setlistan varför inte kasta in någon av We will rise eller Dead Eyes See No Future från Anthems of Rebellion eller varför inte I Will Live Again eller Revolution Begins från Rise of the Tyrant då låtar saknades helt från de plattorna. Nåja – när de har så många plattor och topplåtar att välja bland så lär det ju vara svårt t o m för de själva att sålla bland alla sina anthems.
Förutom ett litet snack där publiken togs på pulsen angående hur många gånger de sett Arch Enemy var det mest lite snack och mycket verkstad med en full fart no-nonsense-leverans av topplåt efter topplåt där man knappt hann att återhämta sig mellan varven. En riktig urladdning! Efterträdaren till Jeff Loomis – amerikanska Joey Concepcion – som tidigare hoppat in för Jeff under en turné och lirar med Christopher Amott i dennes band Armageddon – passar bra in i bandet och skötte sig helt som förväntat. Dock kan jag sakna det Judas Priest-liknande twin-guitar samspelet och den toksköna känsla som Jeff tillförde bandets liveframträdanden som nu saknas mig något. För övrigt satte de nya alstren från senaste plattan Blood Dynasty riktigt bra live, men March of the Miscreants som jag var helsäker på att skulle komma live verkade tyvärr ha precis missat pallplats – nåväl, det får väl finnas någon godbit att sockra listan med nästa gång också.
Arch Enemy fortsätter att växa och dess skara fans växer med varje framträdande trots att de i princip tagit över hela världen med storm och cementerat sig som ledande i melodiösa dödsmetal-genren, det är bara härligt att se och det var just det som var påtagligt under kvällen på Partille Arena – det var en sån spelglädje och publikglädje. Samspelet var som ett skådespel på proffsnivå. De på scenen visste sina platser hela tiden, men publiken likaså. Att det direkt var 4 pers och hjälpte upp en person som ramlat i moshpiten var ju hjärtvärmande att se. Alla ska med, alla ska må bra, alla gillar Arch Enemy! Sammanfattningsvis skämde Arch Enemy bort oss med ett framträdande som hade det mesta – lite som vanligt när det gäller dem får man numer säga.
TEXT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTO: Michael Grundell (michael.grundell@rockbladet.se)
KONSERT: Arch Enemy, Amorphis, Eluveitie, Gatecreeper
PLATS: Partille Arena, Partille
DATUM: 2025-11-07
- Toppstämning på Helloweens 40-års jubileumsturné i Partille Arena - 2025-11-13
- Arch Enemy i toppform på Partille Arena - 2025-11-12
- Skivpanelen listar nu albumen från JULI 2025 - 2025-09-14
