Almanackan står på november, det börjar mörkna redan vid klockan 3, minusgraderna är ett faktum och kylan kryper inpå skinnet. Det är den mörka och trista tiden på året igen. Men för en kväll så satte ett stenhårt metalpaket från Australien fyr på hela Hovet och värmde oss alla som var på plats.
THE AMITY AFFLICTION: 
Kvällen inleddes med The Amity Affliction, som får kämpa på i uppförsbacke inför en ganska liten publik. Att vara först ut är ofta en otacksam uppgift i såna här sammanhang. Ovanpå det så har dessutom det här bandet haft det rätt stormigt under karriärens gång med många medlemsbyten och det är endast den growlande Joel Birch som står kvar sedan debutalbumets dagar. Basisten Jonathan Reeves, som också står för den rena sången på låtarna, kom med först i år, vilket kanske kan ses som en delförklaring till hans något stela scennärvaro. Oftast står han helt still vid mikrofonstativet och blundar. Dock sjunger han bra och singeln “All That I Remember” som släpptes tidigare i år övertygar lite extra. Spillrorna av detta band känns mot alla odds förvånansvärt kompatibla och med hjälp av ett hyfsat starkt låtmaterial och en effektfull ljussättning på scenen så blir spelningen faktiskt riktigt hygglig. De åskådare som ännu inte var på plats för detta missade ett band som av allt att döma är på väg att resa sig.
THY ART IS MURDER:
Även här har vi ett klassiskt band som behövt genomgå märkbara förändringar. Sedan 2023 är Tyler Miller sångare i bandet, efter att företrädaren CJ McMahon sparkades av övriga medlemmar. På ett personligt plan känns det lite snopet, då jag aldrig sett bandet live innan och har föreställt mig att när jag väl gör det så skulle det såklart vara CJ bakom micken. Det tar dock inte lång stund innan Tyler Miller övertygar mig, han går in med ett gott självförtroende och köttar brutalt i “Blood Throne” vilket sätter tonen för spelningen med råge. Övriga bandmedlemmar, med inte minst Sean Delander och Kevin Butler i spetsen, framför också låtarna med pondus och precision. Bandet får denna fläskiga och tunga deathmetal att framstå som lekande lätt att framföra och sin vana trogen så gör inte tempot något annat än att stegras för varje låt. Sjukt explosivt och mäktigt. Möjligen är det en lite väl stor scen för att bandet ska komma till sin absoluta rätt, men det är en petitess i sammanhanget.
PARKWAY DRIVE: 
Parkway Drive blev en stor snackis under förra årets Sweden Rock, där de gjorde ett mycket bejublat framträdande en av nätterna. Det är förstås inte bara i Sverige som bandet satt avtryck, utan deras framgångsvåg sköljer just nu över stora delar av världen och det är tydligt att det här är ett band vars namn kommer pryda många affischer framöver. Tyvärr är inte Hovet i närheten av slutsålt just denna kväll, men jag vågar ändå påstå att i sinom tid kommer vi nå dit, för detta är verkligen ett proffsigt arenaband av Guds nåde. När bandet gör entré så promenerar de nerifrån en av läktartrapporna och genom publikhavet, viftandes med stora bandflaggor och klädda som boxare på väg upp i ringen. De inleder förvisso relativt nerskalat och utnyttjar till en början bara en liten del av scenen, men man skulle inte låta sig luras. Boxningsmatchen hade bara börjat.
Efter en stund så faller ett skynke ner och avslöjar resten av scenen och TJOSAN HEJSAN, här hade Parkway Drive slagit upp det stora artilleriet. Bandets logga tornar upp sig över oss alla där det hänger i taket och stora strålkastare som liknar något hämtat från ett slagfält omringar bandet på scenen. Innan man vet ordet av uppenbarar sig också flera dansare i svarta kåpor och dem första (av måååånga) eldsflammor spottar upp ur golvet till tonerna av maffiga “Glitch“. Har vintern kommit till stan ännu? Tja, verkligen inte innanför väggarna på Hovet i alla fall, för här blev det VARMT.
Det är minst sagt många intryck under denna spelning. När det gäller rekvisita så har Parkway Drive uppenbarligen lyssnat på Yngwie Malmsteens bevingade ord “How can less be more? More is more”. Förutom den redan nämnda scendekoren med mera så får den hänförda publiken också bevittna regn som faller över sångaren Winston Mccall medans han morrar fram orden i “Wishing Wells“, en ytterst samspelad stråkkvartett som gästar några låtar och givetvis ännu mera eld och pyro. Så jävla mycket eld och pyro. Trummisen Ben Gordon sitter vid sitt trumset som är placerat i en slags ställning som senare börjar både brinna och snurra…Ja, ni hör ju själva. Att arenans brandlarm inte går av ens under det ögonblicket är något fascinerande.
Även Winston Mccall själv är som en livs levande specialeffekt ikväll, vilken showman! När han vid ett tillfälle ger sig ut i publikhavet igen, sjunger för kung & fosterland samt crowdsurfar tillbaka till scenen kan man inte gör annat än att skaka på huvudet åt den vansinniga underhållningen. Under den monstruösa “Crushed” spelar bandet som om livet hängde på det och Mccall hissas upp i luften ståendes på en plattform innan ytterligare ett eldinferno exploderar. Självaste Rammstein skulle få skrämselhicka här.
Den uppmärksamma läsaren kanske märker att det framförallt är en scenshow som beskrivs i denna text. Så är det. Men själva musiken då? Visst, en skitnödig kritiker hade säkert kunnat häva ur sig något i stil med att bandet genom en storslagen show försöker kompensera för mer medioker musik. Det vill dock inte jag hävda. Det som Parkway Drive presenterar för oss denna kväll är helt enkelt ett helhetspaket. Kan mäktig metalcore med våldsamma riff och omskakande baskaggar kombineras med helvetes eldar och en teatral show som hade gjort vilken over the top-estradör som helst grön av avund…ja, då SKA den kombinationen möjliggöras. Allsången under kvällens sista låt, “Wild Eyes” säger allt. Parkway Drive slog sin boxningsmotståndare på knockout!
TEXT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Parkway Drive, Thy Art is Murder & The Amity Affliction
PLATS: Hovet, Stockholm
DATUM: 14/11-2025
- Sister om nya albumet: “Det här är en genuin Sister-platta” - 2025-11-20
- Parkway Drive lyser upp i vintermörkret - 2025-11-16
- SKIVRECENSION: Sister – The Way We Fall - 2025-11-16
