Det blev en helkväll på Hovet, när powermetalpaketet Powerwolf, Hammerfall och Wind Rose slog ihop sina påsar och tog Stockholmspubliken med storm.
Wind Rose: 
Hehe, ja. Ett band som beskriver sin egna musik som “Dwarf Metal” och som redan innan konsertstart ställt fram stora yxor på scenen bara för syns skull ska väl inte direkt betraktas med gravallvarliga ögon (eller öron). Men gruppen kan sina instrument och de kan konsten att underhålla, vilket räcker långt! Med sin charm och genuina spelglädje så är Wind Rose en mycket tacksam aptitretare för kvällens festsugna publik och allsången till “Diggy Diggy Hole” skulle även få den mest hårdnackade att dra på mungiporna. När publiken nere på ståplats plötsligt också får chansen att dansa till en remix av “Rock and Stone” så vet dumheten inga gränser. Är detta verkligen bra? Nja. Men det är underhållande? Oh ja!
Hammerfall: 
Det finns ett antal band vars spelningar man på förhand vet exakt hur de kommer vara. Hammerfall är ett sådant exempel, men du kan också känna dig trygg i att detta är ett band som vet exakt hur de SKA vara. Det måste gå hand i hand, det där, inte sant? Poängen är att det helt enkelt inte kan gå fel här, det ska krävas något i hästväg för det. I tanke på att Hammerfall bara är support den här kvällen så måste jag säga att det är ett anmärkningsvärt och snyggt scenbygge som bandet har med sig här. Det handlar om murliknande plattformar som bandmedlemmarna kan röra sig upp och ner ifrån och i mitten av dessa plattformar hittar vi trummisen David Wallin, som är i toppform (liksom hans bandkollegor). När konserten inleds med “Avenge the Fallen” så riktas strålkastarna mot Joacim Cans som poserar som en siluett och tar i från tårna med sin sång. Ljussättningen för denna spelning är magnifik!
Och apropå magnifik: Det är på just det spåret som Hammerfall fortsätter denna kväll. De är sammansvetsade och proffsiga och skulle närmast kunna göra detta i sömnen. Jag anar också att bandet hittar en extra växel varje gång de spelar på svensk mark. Livefavoriter som “Any Means Necessary”, “Hammer High“, “(We Make) Sweden Rock” och givetvis “Hearts On Fire” lyfter oss alla till skyarna och både bandet och åskådarna njuter av stunden. En underhållande detalj för kvällen som lockar till blandande skratt hos både band & publik är när Cans i ett mellansnack utbrister “Om det nu är någon där ute som inte vet vilka vi är så står namnet precis där” samtidigt som han pekar mot backdropen, som just ikväll visar sig INTE ha bandnamnet på sig. Så kan det gå!
Powerwolf: 
Ja, herregud. Det finns konserter och så finns det KONSERTER. Powerwolf, som stadigt har ökat i popularitet de senaste åren bevisar nu med råge att det är på arenorna de hör hemma och de har inte lämnat något för slumpen, utan tycks gå efter devisen att musik ska både höras och UPPLEVAS. Vill publiken ha show så ska de få show och halleluja, vilken show detta är! Redan i inledande “Bless ém With the Blade” så behöver vi som står längst fram dubbelkolla så att det omfattande pyrot inte gjort sig av med ens ögonbryn, och då är detta ändå bara en droppe i havet mot vad som komma skall. I “Amen and Attack” får vi en eldsprutande orgel på scen, i “1589” bränns keyboardisten Falk Maria Schlegel på bål och “Fire And Forgive” lever sannerligen upp till sin titel då sångaren Attila Dorn står med eldkastare i näven, i högsta hugg. Attila ja…han har alltid haft en kraftfull röst, men ändå märker jag en tydlig skillnad på hur han låter idag i jämförelse mot hur det var när jag såg bandet på Sweden Rock 2019. Hans utveckling som sångare är häftig att se och när han tar i som mest fyller verkligen hans röst upp hela arenan. Gåshuden är ett faktum under den pampiga “Where the Wild Wolves Have Gone” där den återuppståndna Schlegel ackompanjerar på flygel. De förfriskade herrar i publiken som i ett senare skede av konserten försöker sig på att hålla lika långa toner som Attila själv går sannerligen bet i den matchen, även om tilltaget oavsett lockar till genuint skratt.
Som sagt, vilken show detta är! De projiceringar vi får bevittna av bandets maskot, varulvsdemonen Varcolac, på skärmarna under konsertens gång är coola och det ständigt återkommande pyrot värmer publiken både bokstavligt och bildligt. Här finns verkligen inte en tråkig stund och låter man sig svepas med i låtar som “Demons Are a Girls best friend“, “Army of the Night” och “We Drink Your Blood” och dess allsång så känns det som om hela Hovet når en ny nivå av andlighet. Är det här paradiset? När konserten avslutas med den oerhört effektiva “Werewolves of Armenia“, som med sitt “HO-HA” parti får hela publiken att skråla med ännu en gång så känns det faktiskt som ett musikaliskt paradis. Ett paradis där det är Powerwolf som är kungarna. Jag tror faktiskt att jag kan vänja mig vid det styret.
TEXT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
KONSERT: Powerwolf, Hammerfall & Wind Rose
ARENA: Hovet, Stockholm
DATUM: 21/2-2026
- FOTOGALLERI: Amaranthe, @Fållan-Sthlm 11/3-26 - 2026-03-14
- Kanonenfieber vet hur de ska ta publiken - 2026-03-11
- Jinjer är en urkraft i sin renaste form - 2026-03-08
