Sommarvärmen låg tung över kalkbrottet Dalhalla, men det hindrade inte Alice Cooper från att leverera en spelning fylld av energi och rock i teatralisk anda. Med utmärkt ljud och högt tempo från första riff till sista applåd bjöds publiken på en minnesvärd rockkväll i Rättvik.
Efter både Velveteen Queen och Danko Jones är publiken redo för Alice Cooper, kvällens huvudakt. Det märks direkt att han har med sig publiken från första stund. Vincent Furnier intar scenen som Alice Cooper, en scenpersona som enligt honom själv bara existerar under tiden han står på scen. Det är precis det vi får se ikväll. Kvällen inleds med “Hello, Hooray”. Det är tydligt att den främre raden, kantad av trogna fans, hänger med troget och gungar handen med hårdrockstecknet fram och tillbaka. Publiken jublar och Alice driver på showen med jämn energi. Det är dock inte först när låten med en tydlig riffbaserad tyngd, “Feed my Frankenstein”, gör entré som publiken börjar kvickna mer till liv. Maskoten Frankenstein kommer ut på scen och det är tydligt att publiken uppslukas av den teatraliska stämningen.
“Dirty Diamons” går av stapeln i ett snabbt och rivigt tempo, samtidigt som Alice och bandet kastar ut olika pärlhalsband till publiken. Ett hav av händer sträcker sig efter halsbanden varav en lyckligt lottad i publiken lyckas fånga ett av dem. Stämningen fortsätter att byggas upp och kvällen når sin första topp under “Hey Stoopid”. Den medryckande refrängen skapar en energifylld arena” och publikens sång ekar i kalkbrottet. Under “Dangerous Tonight” blir Alice röst något mer dämpad än tidigare. Låten är passande och skapar en dynamisk kontrast till andra låtar hittills.
Kvällens förväntade höjdpunkt “Poison” inleds med ett fängslande intro. Alice ger inte sitt allt här, det märks både på rösten och sången som utgör ett mer laid-back sjungande, där tempot är friare än precist. Låtens naturliga dynamiska uppbyggnad får inte fullt genomslag, vilket gör att refrängen upplevs något platt. Trots det spelar det mindre roll då publiken sjunger med i varje rad. Den här låten kan alla.
Anna Cara, ersättare för Nita Strauss, levererar ett starkt gitarrsolo med precision, höga toner och en koncentrerad närvaro med allvarlig blick på storskärmarna. Hennes solo bryter av med skärande klanger vilket gör sig snyggt och behövligt. Publiken fastnar i hennes gitarrspel och följer varje fras och rörelse, med beundran. Trots stora skor att fylla i Nitas frånvaro, visar hon upp sin betydande roll i bandet. Hon gör det med bravur. I “Ballad of Dwight Fry” får vi höra Alice röst när den är som bäst, raspig och teatralisk. Den träder fram tydligt här över de tunga gitarrerna. Tvångströjan gör elementet om psykisk ohälsa och fångenskap extra påtaglig. Alice framför här en teatermonolog som blir mer och mer intensiv, som att vi ser något psykotiskt utvecklas framför ögonen på oss, här och nu på scen.
En av kvällens mer intressanta akter ser vi under “Cold Ethyl”, där Alice gestaltar sin förälskelse till en död kvinna, Ethyl. Akten går hem och publiken hänförs av storyn med all rekvisita på scen. Alice kastar inledningsvis runt dockan Ethyl teatraliskt på scen fram tills att hon byter skepnad till människa. Ethyl spelas av Sheryl Cooper på scen som tillsammans med Alice uppvisar en passionerad och mörk kemi. Den mörka skräcksatiren har verkligen kommit till sin rätt när Alice avslutar med avrättning av sig själv. Första akten verkar ha skildrat en mörkare del av karaktären Alice Cooper, som nu avrättats och försvunnit.
Konsertens sista akt avslutas med ett mer upplyftande tempo med “Schools out” kombinerad med influenser av Pink Floyds “Another Brick in the Wall”. Mixen gör numret intressant. Publiken jublar och Alice återvänder med ny energi, bort från det mörka. Därefter följer en cover på Nirvaranas “Smells Like Teen Spirit”, där hyllningen tas emot varmt av publiken.
Alice avslutar med “Under My Wheels” och innan den sista tonen hunnit klinga av börjar delar av publiken röra sig mot konsertbussarna. Det ger ett intryck av att fokus skiftar från showens avslutning till hemfärden, snarare än ett utdraget firande av finalen. Publiken verkar väldigt nöjd, men vissa inte helt kvar i stämningen in i det sista.
Sammanfattning:
Alice Cooper levererade precis det publiken kom för. Han levererade genomgående hög musikalisk och teknisk kvalitet. Med ett utmärkt ljud och en stark energi blev det en mycket bra konsert. Samtidigt följde showen ett välbekant mönster med få kreativa överraskningar som hade kunnat lyfta upplevelsen för oss till nästa nivå.
Alice Cooper:
Danko Jones:
Velveteen Queen:
SKRIBENT: Josefin Tiderman (josefin.tiderman@rockbladet.se)
FOTO: Josefin Tiderman
KONSERT: Alice Cooper, Danko Jones, Velveteen Queen
PLATS: Dalhalla, Rättvik
DATUM: 2026-06-27
