Extrem värmebölja, öl i kopiösa mängder och allmänt vedertaget danskt gemyt gav en lugn men intensiv första festivaldag med de stora dragplåstren Iron Maiden, Alice Cooper och Tom Morello.
Nordens hårdaste metalfestival Copenhell har existerat sen 2010 och firar i år 15 års jubileum. Den är belägen ute på det gamla nerlagda skeppvarvsområdet Refhalvön som ligge strax öster om Amager och Cristiania i Köpenhamn och brukar varje år locka 40 000 besökare per dag.
I år har festivalen lyckats boka stora och medelstora band som t.ex. Iron Maiden, Alice Cooper, Tom Morello, Mammoth, Bring me the Horizon, Papa Roach, Sepultura, Black label Society, Queensryche, Rival Sons, Trivium, Anthrax, Soilwork, Volbeat, Social Distortion, Black oak County, Alestrorm och Saxon.
Eftersom festivalen i år firar 15 års jubileum har den satt hop en storjubileumsshow bestående av en större mängder med namnkunniga danska metalmusiker musiker och några internationella artister bl.a Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), Joey Belladonna (Anthrax), Linnéa Vikström Egg (Thundermother), Michael Gersdorff (Soren Andersen), Morten Løwe (Amaranthe) Sören Anderssen och Tim Christiansen( Dizzy Mizz Lizzy). Man har lovat en show i fem akter bestående av tidlösa greatest hits från hela heavy rockhistorien.
Merparten av banden på festivalen faller sig inom hård metal till heavy rock. Musiken är född ur en mångfasetterad subkultur av band, vilken historiskt sett varit motsats till mainstream. Men idag har ironiskt nog heavy rock blivit mainstream och den spelas i alla sammanhang. Fansen tar kärleken till musiken på största allvar, men kan i samma anda garva och bjuda på sig själva.
Undertecknad firar i år sitt 10 års jubileum på festivalen och det finns en anledning till det. Här på Copenhell finns en trovärdig äkthet och en jordnära typisk dansk gemytlighet. Allt är lite mer på riktigt fast med ett stort danskt leende på läpparna. I stället för mellanmjölk med oboy, får besökaren en lagom blandad och svalkande gin o tonic. Lite farligare och samtidigt lite mer kittlande, om ni förstår hur jag menar.
Efter lite incheckningsstrul och långa köer är Rockbladets utsända äntligen på plats under inledningsdagen onsdag på årets Copenhell. Idag är det strålande sol och nästan 30 grader varmt och det ger en lite lugnare och softare stämning än normalt på Copenhell. Merparten av publiken är redan på plats och trots värmen konsumeras det kopiösa mängder festivalöl.
Festival-utsmyckningarna är, som allmänt vedertaget under Copenhell väldigt rigorösa. Frivilliga har jobbat i månader med förberedelser och snickrande av allehanda festival-rekvisita. Temat består av skräck-rekvisita i form av t.ex. svarta uppochnervända kors, svarta kyrkor, demoner, döskallar, blod-fontän och lie-män. Några festivalbesökare är t.o.m. utklädda i allehanda halloween-liknande kostymer. Hur man nu står ut, i en heltäckande skräck-kostym, i 30 graders hetta är för mig en gåta. Syftet är självfallet att skrämmas lite, provocera och vara kontroversiell. Men i dagens läge när få i allmänheten upprörs av teatraliskt skräck-tema, faller det sig föga kontraproduktivt. Men utsmyckningarna ramar ändå in temat på sedvanligt sätt här på Copenhell.
Värmen och solen gör sitt bästa för att knäcka festivalbesökarna,men när Tom Morello går på stora Helveti-scenen glömmer man hettan för en stund. Tom levererar en kavalkad låtar från sina soloprojekt. Han hyllar även bortgångna Ozzy Osbourne med Mr Crowley, Chris Cornell med Audioslaves Like a Stone och Bruce Springsteen med att spela The Ghost of Tom Joad.
Störst jubel blir det under Rage Against The Machine-medleyt och det utbryter spontandans och crowdsurf. Jag har alltid hyllat budskapet i Rage Against The Machine, vilka var stenhårda antirasister och stod upp solidaritet och rättvisa. När Tom Morello avslutar med Killing in the name, skanderar hela publiken upp i ett unisont Fuck you…i wont do what you tell me.
Med på scenen har Tom Morello ingen mindre än sin 15 åriga son, Roman Morello. Frågan är om han inte häpnadsväckande nog spelar bättre gitarr, än sin egen far under solot till Killing in the Name . Som absolut sista nummer får vi höra John Lennons Power to the Pepole. Budskapet av människorätts-kämpen och rättvise-förespråkaren var solklart och Tom Morello gjorde inget annat än en stor succé på Copenhell.
Det blev dags för legenden Alice Cooper att går på stora Helveti scenen. Ljudet är inledningsvis bedrövligt dåligt och det är vi inte vana vid i dessa sammanhang. Gitarr, bas och trummor låter grötigt och publiken hör ingen sång. Det tar ett par låtar in i setet innan ljudkvalitén förbättras något.
På scenen har vi hela tre gitarrister bestående av Ryan Roxie, Tom Henriksen och Anna Cara ( som f.ö. är handplockad av ordinarie gitarristen Nita Strauss (vilken för närvarande tar en paus från bandet). På bas har vi Chuck Garric som ger en stadig rytm ihop med trummisen Glen Sobel.
Jag brukar skämtsamt säga att tre gitarrister är minst två för många och i detta fallet förefaller det sig faktiskt stämma. Jag tycker inte att de olika gitarristerna har hittat sina roller i dynamiken. Det blir för mycket fokus på ylande gitarrsolo och uppvisning. För övrigt tycker jag inte heller att man ska könskvotera in människor i ett rockband. Det måste i rimlighetens namn gå ut på kompetens för sitt gebit och inte på vilket kön man tillhör.
Den snart 78-åriga Alice Cooper eller Vincent Furnier som han egentligen heter bjuder upp på en kavalkad av hits från hela hans över 50-åriga karriär. Alice har fortfarande humorn och utstrålningen kvar, men det märks att han är lite till åldern kommen. Rösten håller inte riktigt hela vägen och det är stapplande rörelser på scenen. Bandet tänder liksom inte riktigt till heller utan det känns mer som en dag på jobbet. Det hela känns oinspirerat och bandet känns något för dagen trötta.
Det som räddar hela showen är alla oräkneliga Alice Cooper-hits. Det är stora refränger, hookar och lätta allsångsvänliga låtar. Mannen har en hel kavalkad av hits bakom sig under 70, 80 och 90 talet. Publiken stämmer in i de stora refrängerna och vi får bl.a höra Spark in the Dark, No More Mr Nice Guy, House of Fire, Im Eighteen, Feed my Frankenstein, Hey Stoopid, Poison och Schools Out.
Den sedvanliga showen är fortfarande häftig med skräck-temat och den sedvanliga halshuggningen. Coolast blir det när Alice Coopers riktiga fru Sheryl Cooper gestaltar den sadistiska Marie Antoinette sjuksköterskan som sänder Alice till guillotinen och håller upp hans avhuggna huvud och kysser det under låten Only Women Bleed. Showen avslutas med en hyllning till Kurt Cobain och Nirvanas Smells like a teen spirit. Jag ger Alice Cooper med band ett medelbetyg idag, men det hela räddas upp av showen, alla svinbra låtar och den makalöst teatraliska Sheryl Cooper.
Det råder tyvärr totalt fotoförbud under kvällens huvudakt Iron Maiden och det gör det inte lätt för media att bevaka. Solen och värmen har gjort sitt bästa för att rosta besökarna och stämningen i publiken är avslagen p.g.a. den extrema hettan. Arrangörerna går ut och uppmanar publiken att dricka mycket vatten i värmen och vara försiktig med alkohol. Men ölen har flödat i kopiösa mängder under hela dagen och merparten av publiken känns ganska avslagna vid detta lagret.
Iron Maiden går på stora Helveti stage kl 21 under den inledande onsdagskvällen. Det är en imponerande set-list bestående av allehanda Iron Maiden hits vi får se i kväll. Där har man inget att klaga på. Men i ärlighetens namn känns Iron Maiden årgång 2026, som en blek kopia av sig själva. Showen känns tröttsam, inspirationen och utstrålningen lika så. Bruce Dickinson som vanligtvis springer ett mindre maraton på scenen, står mest stilla och sjunger sig igenom låt-setet. Även den vanligtvis hyper-energiske basisten Steve Harris har slagit av på energin.
Kanske är det så att åldern börjar ta ut sin rätt även för detta folkkära band. Den ende som utstrålar sann spelglädje är den alltjämt leende gitarristen Dave Murray som känns som världens evigt lyckligaste gitarrist. Roligast är att se Tom Morello med tillhörande sonen Roman Morello röja järnet ute i publiken. Musiker som själva är helhjärtade fans, är bland det coolaste som finns i musiksammanhang.
Vi får bl.a höra Wrathchild, Killers, Phantom of the Opera, The Number of the Beast, Powerslave, 2 Minutes to Midnight, Run to the Hills, Seventh Son of a Seventh Son, The Tropper, Hallowed be thy Namne, Iron Maiden, Aces High, Fear of the Dark och Waysted Years.
Men tyvärr lägger bandets inspiration och publikens dalande energi sordin på stämningen och det blir enbart en medioker tillställning. Jag ger Iron Maiden på Copenhell 2026 ett synnerligen mediokert betyg som räddas upp av den hitvänliga setlisten Sammantaget en stark öppningsdag bandmässigt,men värmen gjorde sitt bästa för att lägga sordin på stämningen.
När Monthy Pytons Always Look On The Bright Side Of Life ekar ut över publiken är det med trötta ben vi vandrar utmed den vackra kanalen in till hotellet i Nyhavn i den ljuvliga sommarnatten.
SKRIBENT : Torbjörn Skogh [torbjörn.skogh@rockbladet.se]
FOTO : Karolina Vohnsen [karolina.vohnsen@rockbladet.se]
- Copenhells 15årsjubileum - 2026-06-29
- Copenhell torsdag 25 Juni - 2026-06-27
- Copenhell Onsdag 2026 - 2026-06-25
