Copenhell firade i fredags hela 15 år som festival, och det arrangerades en stor jubileums- och hyllningskonsert. Ett 40-tal danska och internationella artister med Copenhellanknytning stod på scen under fem olika musikaliska akter.
Vi är inne på tredje festivaldagen och det råder en slags soft feel-good stämning på Copenhell. Solen steker, folk glider runt, svalkar törsten, kollar på band, förlustar sig med sidounderhållning eller shoppar lite rock-merch. Utifrån kan det tyckas att det låter vedervärdigt att besöka en rockfestival i stekande sol och över 30 grader varmt, men faktum är att vi människor mår väldigt bra av solsken. Det skickar alla välbefinnande-hormoner skyhögt upp i luften och förser oss med en massa positiv energi. Den energin är påtaglig på Copenhell idag.
Utsmyckningarna på området vet inga gränser för hur långt de kan gå. Frivilliga har jobbat i månader med byggnationen av festivalen. Det är demoner, uppochnervända kors, svarta kyrkor, lie-män, döskallar och en gigantisk trästaty som håller ett ölglas med ena handen och med andra handen håller upp djävulstecknet. Syftet är självklart att rama in temat för musiken, vilket har allt annat än med ondska att göra. Det är definitivt ingen hyllning till mörka krafter, utan allt handlar om kärleken till musiken och den gemenskap den sprider.
Det finns ett slags con-område för fantasy-nördar. När undertecknad går in för att reka detta område möts jag plötsligt av två utklädda Star Wars – stormtroopers vilka sedermera jagar mig på skoj med sina laserpistoler. Jag skjuter genast tillbaka med min vattenflaska och det uppstår en komisk eldfight.
Barnasinnet är något av det viktigaste man har. Det misstänker jag är ganska gemensamt för alla besökare här på Copenhell. Det går liksom inte att ta detta universumet på allt för stort allvar. Copenhell-universumet handlar i grund och botten enbart om förlustelse, underhållning, brödraskap och kärlek till musiken, med allt vad det innebär.
Jag går senare förbi en station där frivilliga besökare får tävla i heavy metal-growling likt en karaoke-maskin.. En mikrofon är uppställd. En videoskärm talar om när det är dags att börja growla ( läs skrika) för allt vad byxorna är värda. Givetvis var Rockbladets utsända försökskanin även tvungen att testa denna tävling. Någon vinst blev det dock icke.
Bonyard-området är nästan en festival i festivalen så att säga. Där arrangeras allehanda underhållning, shower och uppvisningar. Jag går förbi när ett danskt punkdeathmetal-band lirar på den lilla scenen. Det hela är så extremt högljutt, skränigt och öronbedövande, att det nästan blir humoristiskt. Mitt på dagen i 50 graders solsken står ett 30-tal fanatiker i publiken och röjer järnet! Attityden är…. ”vi är misfits, outcasts, ingen kommer någonsin att förstå oss, vi skiter i allt, fuckoff” Den samhörigheten och gemenskapen förstår jag och den hyllar jag med hela mitt hjärta.
Missförstå mig rätt, men jag älskar verkligen den höga stämningen och energin i Biergarten- tältet. Men hur man orkar stå i ett 50-grader varmt tält, dricka kopiösa mängder öl och vråla hårdrocks-refräng efter hårdrocks-refräng, kl. 17 på eftermiddagen är en gåta. Danska festivalbesökare är uppenbarligen supermänniskor när det kommer till att festa och vara glada.
Under festivalens första år, i början av -10 talet, var matutbudet verkligen inget att hänga i julgranen. Men på den punkten har Copenhell avsevärt avancerat. Nu för tiden finns ett vitt spektrum av festival-mat. Efter många testmåltider utser jag den himmelskt smarriga och vegetariska ”Doom of Burger” till vinnare. En krispigare, saftigare och mer smakrik vegetarisk burgare har aldrig någonsin smakat. Jag är dessutom definitivt ingen vegetarian, utan mer av en kött-förespråkare. Där ser man vilka perspektiv på livet man kan få när man är ute i vida världen och reser.
A Perfect Cirkle går på stora Helveti scenen. Bandet räknas som en supergrupp då vi har Maynard James Keenan på sång och Billy Howerdel från Tool på gitarr. Men även gitarristen James Iha från The Smashing Pumkins och trummisen Josh Freese från Nine Inch Nails, och på bas återfinns Jeordie Osbourne White (ex-Marilyn Manson).
Dessa musikaliska superkonstnärer målar upp vackra, melankoliska, svävande melodier, för att i samma sekund kasta lyssnaren över stupet och explodera i intensiv brutal energi. Detta dynamiska och dramatiska sätt att spela på härstammar från den klassiska symfoniorkestern. Detta kräver en extrem samspelhet, musikalitet och dynamik hos musikerna. Men dessa supermusiker är dock väl kvalificerade för sin uppgift.
Tyvärr verkande inte publiken vara lika kvalificerad och upplagd för vacker, svävande och melankolisk metal i denna kväll. De flesta i publiken verkade sorgligt nog stå och sova. Det är förvisso inte heller så konstigt, med tre stenhårda festivaldagar innanför bältet. Jazz-röken låg för övrigt tät och det gjorde förmodligen inte saken bättre.
Det konsumeras som bekant en hel del jazz-tobak i fredspiporna här på Copenhell. Jag är definitivt ingen förespråkare av den kvalmiga freds-röken, men om man nu ska se någon fördel med det hela så håller det publiken lugn och beskedlig. Ska man välja mellan två onda saker på festival föredrar nog undertecknad av förklarliga skäl ändå dansk freds-rök kontra svenskt hemkokt boxar-brännvin .
Ska man vara ärlig är nog inte en festival den bästa spelplanen för A Perfect Cirkle. Musiken passar som bäst i ett par lurar eller varför inte i bilen. A Perfect Cirkle stod för Copenhells mest musikaliskt kompetenta konsert – det var bara synd att publiken var på helt fel våglängd för att uppskatta hela spektaklet.
En del av banden som är bokade på Copenhell hade förmodligen funkat dåligt på en svensk rockfestival, men i mångkulturella och öppensinnade Köpenhamn har man en lite annorlunda syn på det hela. Jag förespråkar verkligen öppensinnlighet, perspektiv, artistisk frihet, och mångkultur. Man behöver inte åka speciellt långt här i världen för att få lite nya perspektiv på livet.
Crowdsurf är som bekant en gammal konstform på festival som har pågått lika länge som rockfestivaler har existerat. Men min kära kollega och fotograf på Rockbladet, Karolina Vohnsen, gjorde en intressant observation. Hon drog av denna observation slutsatsen att på Copenhell; där tillåts crowdsurfingen börja redan INNAN bandet har börjat spela. Det är sen gammat på Copenhell, var det någon som sa.
Slängde ett getöga på Schweiziska Paleface Swiss och det kan nog vara ett av de mest musikaliska och tightaste metalbanden här på festivalen. De har enbart existerat i några år, men här verkade deras fanbase befinna sig. Palaface Swiss är redan mästare på publikinteraktion och energin är massiv. Jag förstår att deras fanbase växer så det knakar.
Slängde det andra getögat på danska Neckbreaker. Bara bandnamnet Neckbreaker är fullständigt genialiskt och målande för deras sound. Neckbreaker består av fem unga danska musiker som redan har etablerat sig själva inom den danska undergroundscenen. Deras sound kan man beskriva som brutalt och högenergiskt. Jag älskade verkligen den ungdomligt pigga energin och deras fantastiska spelglädje. Musiken är inte riktigt min kopp te, men live är underhållningsfaktorn hög och jag kan rekommendera er att hålla ett öga på dessa unga danskar.
Copenhell firar i år 15 år som festival och det blev dags för hyllnings-showen Copenhell 15 år. Showen består av ett 40-tal namnkunniga danska metal-musiker och internationella artister bl.a. Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), Joey Belladonna (Anthrax), Linnéa Vikström Egg (Thundermother), Michael Gersdorff (Soren Andersen), Morten Løwe (Amaranthe) Sören Anderssen och Tim Christiansen( Dizzy Mizz Lizzy).
Det blir av förklarliga skäl alldeles för omfattande att i detalj beskriva vilka danska musiker som ingår i vilka sättningar, men showen var fantastiskt väl genomförd och riktigt underhållande att se. Jag måste nog erkänna att showen var en av de riktiga behållningarna på årets Copenhell. Det var fantastiskt underhållande att se de olika bandsammansättningarna tolka välspelade hårdrockslåtar. Min stora hatt av till arrangörerna och alla musiker i denna hyllningsshow.
Vi fick bl.a höra We Are Not Gonna Take It och I Wanna Rock ( Twisted Sister), Paranoid och Iron Man ( Black Sabbath), Highway Star ( Deep Purple) Psychosocial ( Slipknot), A New Level ( Panthera ), Sabotage ( Beastie Boys) Ace Of Spades ( Motörhead) Everlong ( Foo Fighters) Break Stuff, Ulvens Eld och den specialskrivna hyllningslåten till Copenhell nämligen Hell Walkers.
Tyvärr var publiken på tok för avslagna och trötta efter en lång festivaldag i stekande sol, hårda konserter, mängder med öl och fredsrök, men det gjorde det enbart lättare att tränga sig fram i publikhavet. Hela spektaklet avslutades med specialskrivna hyllningslåten Hell Walkers som fick stående ovationer. Hela publiken stämde upp i unison refräng-kör och skrek för fulla halsar.. ”Copenhell” i refrängen. Det hela avslutades med att alla 40- talet musiker gick ut på scen och bugade till publikens jubel och ett avslutnings-fyrverkeri lyste upp Copenhell-natten.
Nar festivalen stängde portarna var vi fulla av energi, lycka och en viss trötthet. Vi strosade efterhand tillbaka till hotellet i Nyhavn i den underbart ljumna sommarnatten. Det blev en sedvanlig promenad tillsammans med alla hemvändande danska festivalbesökare utmed den oerhört vackra Köpenhamns-kanalen. Det kändes som den softa sommarnatten aldrig ville ta slut. Jag konstaterade min tacksamhet över den underbara tid vi lever i. Copenhell har under 15 års tid gett besökarna minnen för livet, och kommer att fortsätta med det.
Skribent : Torbjörn Skogh [torbjörn.skogh@rockbladet.se]
Foto : Karolina Vohnsen [karolina.vohnsen@rockbladet.se]
- Copenhells 15årsjubileum - 2026-06-29
- Copenhell torsdag 25 Juni - 2026-06-27
- Copenhell Onsdag 2026 - 2026-06-25
