9 år efter det senaste Sverigebesöket, som ägde rum endast några veckor innan frontmannen Chester Bennington tragiskt nog tog sitt liv, är nu Linkin Park tillbaka. Ny vokalist i form av Emily Armstrong, ett album i ryggen och med en entusiasm som lyser igenom.
Jag är 90-talist. Generationerna innan mig fick uppleva hur det var att gå in i en skivaffär och välja album efter konvolut, och plötsligt kunde en helt ny värld öppna sig. Vips, så kunde en enda upptäckt komma att definiera både en period av ditt liv samt ditt musikaliska ID. För majoriteten av mina äldre bekantskaper så har det varit band som Kiss, Iron Maiden, WASP och Scorpions som definierat deras uppväxt. För mig blev Linkin Park ett sådant band. De slog igenom stort år 2000 (Debutalbumet “Hybrid Theory” har idag sålt i över 30 miljoner exemplar) och kom att forma en hel generation. Jag minns än idag hur jag och flera klasskamrater stod på skolgården under rasterna och diskuterade vilken av bandets låtar som egentligen var bäst. Efter sångaren Chester Benningtons tragiska död så förväntade jag mig dock aldrig att få se bandet live.
När bandet ändock kom tillbaka 2024, med albumet “From Zero“, och med Emily Armstrong på sång så var det som om fansen delades i två läger. Som väntat avfärdar många det hela, medans andra var betydligt mer positiva. Själv har jag varit kluven. Å ena sidan har jag gillat det nya material som släppts och tyckt att Armstrongs raspiga röst varit skön att lyssna på, men å andra sidan har det känts som ett helt nytt band som kanske inte längre borde kallas för Linkin Park. Det där är en diskussion som skulle kunna rulla i evigheter, men mitt (och i tanke på jublet säkert också många andras) Aha-moment uppstår direkt när konserten på 3arena inleds med “The Emptiness Machine” och Emily tar ton intill Mike Shinoda och äntrar scenen med en sån oerhörd självklarhet. En artist som fyller arenor behöver oftast ha DET, med stora bokstäver och DET är just vad Emily Armstrong har. Med sin karisma och scenpersona tar hon över stället och får hela arenan att koka. När hon och Mike springer ut på catwalken och med en sjuhelvetes energi river av “Two Faced” så kapitulerar alla.
Avvägningen mellan det nya och det gamla låtmaterialet är som klippt och skuret för kvällen, det märks att bandet lagt ner mycket jobb och omtanke här. För de nya låtarna gäller ständigt gasen i botten (Hallå! Hur ösig är egentligen “Heavy Is the Crown“?) medans det under äldre bitar delvis bjuds på lite annorlunda arrangemang samt en hel del allsång. Under monsterhits som “Numb“, “In the End” och “Crawling” (för övrigt den låt som jag argumenterade för på skolgården) så är det som om bandet och publiken sjunger tillsammans och hyllar Chester. Det behöver inte nämnas några ord i mellansnacket, alla vet ändå vad musiken bär på för kraft och vad den betyder denna afton. Det är både värdigt och vackert! Och apropå vackert… kvällens versioner av “Breaking a habit” och “Where´d you/Waiting for the end” lockar fram både gåshud och tårar. Framförallt den sistnämnda berör, när konfetti stillsamt regnar ner över publiken till hjärtskärande textrader som “Where did you go, I miss you so, Seems like it´s been forever, that you´ve been gone”.
Ja, i flera stunder så finns det en underliggande hyllning till det Linkin Park en gång var och till det arv de lämnat efter sig. Men under kvällens gång blir det också så oerhört tydligt att en ny era är påbörjad och att bandet i allra högsta grad inte är klara ännu. Spelglädjen riktigt lyser igenom hos alla medlemmar, Mike Shinoda strålar rent av som en sol över faktumet att få uppträda igen, och Emily Armstrong kan inte hyllas nog för sin karisma och sin sång. Innan kvällen är slut har hon även hunnit bevisa sig som trummis, bara en sån sak. Under låtar som “One Step Closer” och “What I´ve Done” så är det som att arenans tak lyfter och varenda skeptiker (ja, där ingår även jag) har med råge överbevisats under detta gig. Herrejävlar, Linkin Park är verkligen tillbaka och nu finns möjligheten för ännu fler generationer att upptäcka och formas av deras musikaliska gärning. Stort.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: John Karlsson (john.karlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Linkin Park
PLATS: 3arena, Stockholm
DATUM: 29/5-2026
- Treat inleder Sweden Rocks sista dag med glädje och perfektion - 2026-06-11
- Ubermusikalisk leverans av The Hellacopters - 2026-06-11
- Korslagda fick Sweden Rock att koka - 2026-06-10
