Traditioner är alltid traditioner. De flesta firar midsommar, de flesta firar jul. De flesta av Sveriges rockälskare besöker Sweden Rock Festival. Men det är inget som säger att varje midsommar är lika festlig som året innan, det är inget som säger att varje julafton är lika magisk och det är heller inget som säger att varje Sweden Rock är en fullträff. När det gäller 2026 får det hela tillskrivas som ett mellanår.
Stämningen på Sweden Rock Festival är alltid något alldeles extra. Det finns en stor romantik över att träffa alla likasinnade på det där fältet i Norje och förenas i kärleken till musiken och den gemenskap den för med sig. För flera av oss på Rockbladet började festen redan på vägen ner till Sölvesborg, då vi i år åkte med SRF-tåget. Ett mycket roligt och uppskattat initiativ, där det bland annat stod vinprovning, musikquiz och musikuppträdanden av både Evergrey och John 5 på agendan. En bättre förfest till själva festivalen kunde man knappast ha begärt och till dig som nu sitter och funderar på om du skulle åka med detta tåg nästa år, så säger jag bara: Gör det!
Men hur god stämning det än må vara så går det inte att blunda för att 2026 får ses som ett mellanår. Jag själv har flera gånger hyllat hur festivalen senaste åren har börjat bana väg för mer moderna band, det vill säga band vi behöver förlita oss på för framtidens rockscen. I år var framförallt Bring Me The Horizon den tydligaste representanten på den fronten, och att få se dem ställa skåp på Festival Stage och avsluta veckan under lördagskvällen kändes helt rätt. Givetvis slog giganterna i Iron Maiden inte heller fel (även om det nu dock bör dröja några år innan de bokas igen, vi vill inte ha några trötta repriser) men på det stora hela var årets line-up ganska grå. Vi hade att göra med ovanligt många återvändare som Saxon, Volbeat, Eclipse, Michael Monroe, Treat, Korslagda och Clawfinger för att bara nämna några och även om alla dessa akter har ett värde (och där framförallt Korslagda och Clawfinger gjorde riktigt bejublade framträdanden) så kändes det liksom…lite ”gjort”. Ingen av dessa akter hade varit frånvarande senaste fyra åren och detta skulle jag hävda är något som man behöver ta hänsyn till. Sweden Rock ska helt enkelt inte bli som Melodifestivalen, där samma namn pryder affischerna år efter år. Det märktes också på årets biljettförsäljning att festivalen gick på lite sparlåga detta år och jag hoppas att festivalarrangörerna tar sig en ordentlig funderare inför 2027.
Det ska dock sägas att vissa skeenden ligger utanför arrangörernas makt. Tänker då främst på det faktum att det utlovade 50-årsjubileet med Twisted Sister behövde ställas in, då Dee Sniders hälsa tvingade bandet att ställa in hela sin turné. Beklagligt och tråkigt och jag tillåter också mig själv att ifrågasätta varför man tog in Joan Jett som ersättare istället för att erbjuda ikonerna Helloween den platsen. Det hade varit en betydligt mer passande headliner. Inte optimal, men fortfarande bättre.
Låter allt detta gnälligt? Kanske, men min kritik handlar enbart om att jag älskar denna festival och vill den väl. Det går helt enkelt att samla ihop ett bättre gäng, så att man faktiskt kan fortsätta mäta sig med andra festivaljättar, som Hellfest och Copenhell. Med allt detta sagt så ska det sägas att även detta mellanår på Sweden Rock fortfarande var fullt godkänt och det fanns ljusglimtar. Hela grejen med att låta en hemlig akt inleda årets festival var exempelvis ett genidrag. Spekulationerna var heta precis innan och när det som på åretsfestivalaffisch var ett enda stort frågetecken visade sig vara Europe, som bjöd på såväl nya singelsläpp samt några gamla godbitar, så var det jubel och adrenalin som var ledorden. En annan ljusglimt var veteranerna i Savatage som var tillbaka på svensk mark efter 24 år och radade upp mästerverk efter mästerverk. Har ”The Hall of The Mountain king” och ”Not What You See” någonsin låtit pampigare? Tveksamt. Att det dessutom började regna mitt under framförandet av ”A Handful of Rain” går ju knappast att beskriva som något annat än stämningsfullt. Apropå veteraner kan vi även konstatera att gubbarna i Overkill, med sin oerhört hårda thrash-smocka till uppträdande, aldrig tycks kunna dra ner på tempot. Vilken show!
Något annat som festivalen ska ha kredd för är att de bevisligen tog tillvara på flera band som nyligen återförenats: Adept, The Gathering och The Poodles bevisade allihopa att det är på scenen de hör hemma. Utöver det så uppstår, lyckligtvis, också alltid nya upptäckter, i år var det framförallt Death metalbandet Abandon Agony, brutala metalcore-värmlänningarna i Allt samt det oerhört intensiva thrash löftet Hostilia som utmärkte sig.
Självklart går det heller inte att förbise att årets stora vattendelare och, minst sagt, startfältets udda fågel (haha) Magnus Uggla fick ihop en publik på hela 40 000 när han intog Rock Stage på lördagskvällen och fick till festivalveckans absolut mäktigaste allsång, flera gånger om. Under veckan hörde jag så OERHÖRT mycket skitsnack och negativa kommentarer om Uggla, där den främsta kritiken, handlade om att ”han inte hade något där att göra och därför skulle bojkottas”. Well, den bojkotten gick ju som den gick och Uggla bevisade var skåpet skulle stå.
Så sammanfattningsvis: Det fanns flera ljusglimtar som bidrog till att Sweden Rock Festival 2026 blev till ett trevligt och fullt godkänt mellanår. Men ändock.. ett mellanår. Inför 2027 hoppas vi på ännu mer respektingivande akter.
För att se hela vår bevakning av Sweden Rock Festival 2026 klicka HÄR.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: Mattias “Madcap” Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
- Biohazard förvandlar Gröna Lund till en stor circle-pit - 2026-07-19
- Balladtungt med Counting Crows på Grönan - 2026-07-12
- INTERVJU: Korslagda - 2026-07-02
