Återförenade The Poodles är just nu ute på turné, för att markera 20-års jubileet sedan debuten “Metal Will Stand Tall”. Rockbladet träffade hela bandet i samband med årets Sweden Rock Festival för att prata lite mer om just detta.
Sweden Rock-spelningen blev första spelningen för er efter flera års paus, hur kändes det att stå där uppe igen?
– Förjävligt! skrattar Jakob Samuel innan han fortsätter: Nej, men det var jättekul. Det känns lyxigt att få göra det här igen på det här sättet tillsammans. Man tänkte inte så mycket på det förr när man gjorde det sju dagar i veckan, men att komma tillbaka till den här nivån kräver verkligen en stor arbetsinsats.
– Det har absolut varit nervöst, det finns ju mindre ställen att börja på, säger Henrik Bergqvist.
Var det bestämt från början att det var såhär ni skulle inleda, och sen lades det på ännu fler spelningar i efterhand?
– Ja, det var bestämt. Sweden Rock var de första som bokade oss för nästan ett år sen och då var det överenskommet att vi inte skulle spela något innan dess, säger Jakob.
– Det är kul att vi har fått ihop det här med alla medlemmar, nu är vi tillbaka starkare än någonsin och kan göra låtarna som på skiva i och med att vi är två gitarrister, säger Pontus Norgren.
Det var i april 2025 som allt det här med eran återförening påbörjades, vad var det egentligen som ledde till att det blev såhär?
– Ensamheten, skrattar Kicken,
– Ja, vi såg på Nyhetsmorgon att äldre och pensionärer är väldigt ensamma hemma så då blev det lite kris så vi ringde varandra i ren ångest, skrattar Pontus Norgren.
– Nej, skämt åsido, det är just 20-årsjubileet det handlar om, säger Jakob.
– Vi blev varse om att det var just 20 år sen vi drog igång det hela och då väcktes ändå ett sug efter att få spela ihop igen och uppmärksamma det, säger Pontus Egberg.
– Vi har märkt att det varit ett stort intresse också. Det som från början var tänkt att bara bli en handfull spelningar har nu blivit till 19 turnéstopp och då har vi ens kommit längre upp än till Uppsala, knappt en tredjedel av Sverige, säger Kicken.
– Nu har vi den här fina sommaren och så får vi se vad framtiden erbjuder, säger Jakob.
Hur har ni förberett er för detta?
– Vi har haft en replokal i tre månader men vi alla har varit ute på vift med olika projekt så vi har faktiskt inte repat jättemycket. Absolut inte mer än en gång i veckan i alla fall, säger Kicken.
– När vi repar nu för tiden är det dock inte bara låtarna det fokuseras på, för de kan vi ju. Utan det handlar mer om att få teknik, som inte ens fanns för 12 år sen, att fungera. Så det är mer produktionsrep än musikrep faktiskt, säger Henrik.
Hur har det varit för er personligen att dyka ner i diskografin igen och få återupptäcka flera gamla låtar som faktiskt inte har spelats på många år?
– Det är som en lucköppning i julkalendern. Man får en aha-upplevelse för varje låt och tänker ”Just det!”. Fantastiskt, säger Pontus Norgren.
– Jag har blivit slagen av hur ambitiösa vi var med arrangemang på de här gamla låtarna. Man blir glad av att lyssna på det och känna att ”Fan, vad bra vi var”. Jag har inte lyssnat på det här materialet på evigheter så det har känts mäktigt och jättekul, säger Jakob.
– Personligen måste jag säga att det är väldigt många minnen som kommer tillbaka också, oavsett om vi står i replokalen eller på scenen. Alla låtar bär ju på en historia och jag har fått en hel del flashbacks till den tid då jag var med i bandet. Det är både kul och fint, säger Pontus Egberg.
– Vi alla som sitter i det här rummet har ju gemensamt att vi fick vårat genombrott samtidigt, typ över en natt. Från Mello i Karlskrona så bara flög det och då ska man komma ihåg att vi alla hade kämpat med musiken på olika höga nivåer i flera år. Så det finns verkligen minnen till de gamla låtarna, och det är först nu i efterhand som man förstått vad vi fick vara med om när det begav sig för 20 år sen, säger Kicken han fortsätter:
– Men man blir också bortskämd väldigt fort! Om du hade bott ute i skogen i en vecka så tänker du ”När jag kommer hem ska jag uppskatta varje dag att jag har en dusch”, men likförbannat vänjer du dig snabbt vid duschen sen igen. Samma sak var det för oss med spelningarna under en sommar. Från att inte ha haft några framgångar alls till att plötsligt uppträda inför storpublik och då vänjer man sig oförskämt snabbt vid det också. ”Jaja, klart det är mycket folk”.
Vi kom in lite på ert genombrott nu. Jag kan berätta att jag var 11 år när ni slog igenom, och för både mig och många i mitt kompisgäng så blev ni en inkörsport till just hårdrocksgenren. Man såg er på Mello, tyckte låten var bra och tack vare det började man också gräva i genren och på så sätt upptäcka band som ens föräldrar lyssnade på 20-30 år tidigare.
– Det där önskar jag att vi hade fått mer kredd för. Exakt det där som du säger nu har öppnat dörrar för band som Kiss och Iron Maiden. Vips! så kommer det igång. Får dock erkänna att det finns både för och nackdelar med det där. Vi märkte ju under ”Night of Passion”-turnén att vi kunde få spela tidigt på en festival för 10 000 barn för att sedan spela för 10 000 fyllon på kvällen. Efter något år kan du få en stämpel på grund av det där, lite som ett ”barnband” oavsett vad för sorts låtar du släpper, säger Kicken.
Men ni har alltså själva också märkt av att ni satte igång något hos den yngre publiken, som sen fortsatte växa?
– Ja, absolut. Och det är stort och hedrande men det kan också bli svårt. Liksom…en ”true metal”-kille om det nu finns ett sånt ord, vill ju liksom inte stå på en spelning och hoppa med massa barn, säger Kicken.
– Jag kommer ihåg från början, när vi höll på som mest. Då kunde man efter en spelning träffa någon sån där riktig rockkille som kommer fram och förvånat utbrister ”Det där var ju bra ju”. Spontant tänker folk att de inte kan lyssna på ett ”Melloband” men sen upptäcker de att det var lite mer än så, säger Egberg.
– Det var till och med folk som sa ”Du får svårt att komma tillbaks nu efter att du varit med i Mello”. Tillbaks till vad? Afterskin uppe på Högis? skrattar Kicken.
– Jag tycker man märkt av att det är många i din generation, och även ännu yngre, som kommer fram och säger saker som att de har växt upp med vår musik och det är väldigt kul att se, säger Jakob.
– Det är kul att det går i cykler. För 20 år sen fick de se vårat genombrott och nu får de se våra benbrott, säger Kicken.
Det är ju naturligt att det nu under ett 20-årsjubileum fokuseras mycket på dåtiden, men framöver då? Är det här liksom en helt tillfällig återförening eller vad finns det för planer?
– Man kan väl säga såhär: Vi är bokade på Monsters of Rock Cruise nästa år i LA. Sen får vi se vad som händer, men dörrarna är öppna. Framför allt ska ju våra scheman fungera, vi har ju herren till höger där som ofta har lite att göra, säger Kicken och pekar på Pontus Norgren (till vardags med i Hammerfall).
– Lite att stå i ja, men det här är roligt! säger Pontus med ett leende.
För de som inte har sett er spela hittills i sommar, men ska göra det. Vad kan de förvänta sig av The Poodles 2026?
– Äkthet, säger Kicken.
– Rock N Roll på riktigt, säger Pontus Norgren. ¨
– Glädje, vi är otroligt glada att få göra det här, säger Jakob.
– Det var svinkul på Sweden Rock och det ska bli svinkul hela sommaren, Oavsett var man ser oss spela i sommar så hoppas vi på att sprida glädje till alla, säger Pontus Egberg.
The Poodles 2026 består av:
Christian “Kicken” Lundqvist – Trummor
Jakob Samuel – Sång
Henrik Bergqvist – Gitarr
Pontus Norgren – Gitarr
Pontus Egberg – Bas
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
INTERVJU: The Poodles
- INTEVJU: Allt släpper sitt andra album “Ataraxia” - 2026-07-31
- INTERVJU: The Poodles om sitt 20-årsjubileum - 2026-07-26
- Biohazard förvandlar Gröna Lund till en stor circle-pit - 2026-07-19
