Sommarsäsongens konserter är sannerligen inne på upploppet, och Opeths bravader på det alltid så mäktiga Dalhalla tillhör absolut en av sommarens stora höjdpunkter. Supportband för kvällen var Candlemass och Katatonia.
KATATONIA: 
Katatonia håller sig fortfarande flytande, trots att frontmannen Jonas Renkse och den gamle medgrundaren Anders Nyström ifjol gick skilda vägar under lite oklara omständigheter. Att se bandet på Dalhalla blir dock lite halvdant. Bandets ganska nedtonade progressiva rock fyller helt enkelt inte ut denna maffiga spelplats, och bandets avsaknad på energi hjälper inte till. I grund och botten är flera av bandets låtar både suggestiva och stämningsfulla, men när det, som nu, saknas både energi, nämnvärd scenbelysning (det är trots allt fortfarande ljust ute) och intimitet som man hade kunnat få under ett klubbgig så lyfter det helt enkelt inte. Synd på ett i grunden bra material.
CANDLEMASS: 
De här doom-pionjärerna bjuder på helt annat ljud i skällan! Direkt när Candlemass intar scenen så får Leif Edling publiken att vaja händerna i takt till musiken, inledande “Bewitched” som ALLTID är en effektiv och mäktig inledning. Under konserten med Candlemass blir det även tydligt att ljudkvalitén förbättrats avsevärt, i jämförelse mot föregående gig där det ibland kändes som om ljudbilden var lite luftig. Edling och sångaren Johan Längqvist strålar extra mycket och uttrycker, som sig bör, en viss entusiasm över att spela på just Dalhallas scen. Detta verkar ha gett bandet en extra kick, för trots att de denna kväll får nöja sig med ett kortare set i rollen som special guests så bjuder på publiken på en magnifik uppvisning. I mäktiga “The Bells of Acheron” gifter sig Johans stenhårda stämma helt förträffligt med riffen från Edling och Mappe och samma procedur upprepas sedan i den tunga “Solitude” som ekar ut över publiken samtidigt som mörkret börjar lägga sig över kalkbrottet. Pampigt!
OPETH: 
Och hur mäktiga Candlemass än var, så skulle det visa sig att det ändå bara var början på den magi som publiken skulle bjudas på denna kväll. Faktum är att det redan inför spelningens start ligger något i luften. När mörkret lagt sig över området och kalkbrottets massiva bergsväggar lyser i blå färg samtidigt som Opeth-loggan tornar upp sig på backdroppen och ser ut över åskådarna så infinner sig en känsla i hela kroppen av att något är på gång. Det här kommer bli riktigt lyckat. Så är magkänslan, vilket också ska visa sig stämma.
För undertecknads del så är detta endast min tredje Opeth-konsert och i ärlighetens namn så har egentligen inte föregående spelningar gett någon mersmak. Opeth är med sitt unika sound ingenting som faller gemene man i smaken, under ett mellansnack så skämtar till och med Mikael Åkerfeldt själv om att deras musik är “obegriplig”. Med detta i åtanke så faller det sig således naturligt att en konsert med Opeth kan gå åt både det ena och det andra hållet, man kan nog säga att det hela kokar ner till omgivning och förutsättningar. Tidigare har jag sett Opeth på Sweden Rock Festival samt som förband till Iron Maiden på Ullevi. Båda dessa gånger i dagsljus, båda dessa gånger alldeles för tidigt klockslag på dygnet och båda dessa gånger inför en publik som i första hand inte är på plats för Opeths skull. Detta bör vi genast konstatera är fel förutsättningar för ett band som Opeth. Men på Dalhalla… då uppstår magi. Här har vi HELT rätt inramning och en publik som är här för just Opeths skull. Den här gången kan det inte bli fel.
När bandet äntrar scenen till publikens jubel och river av “§1” samt “Hjärtat vet vad handen gör“, samtidigt som backdroppen bakom bandet fylls av diverse effektfulla och konstnärliga illustrationer, så är det redan där bättre än tidigare gig jag sett med Opeth. Ljudet är superbt, bandet är mer synkade än vad som borde vara mänskligt och återigen.. den här FANTASTISKA inramningen lyfter låtarna till nya höjder. Intensiteten i musiken skakar om varje åskådare på plats och det faktum att vi omsluts av både mörker och kyla får allting att kännas autentiskt. Har exempelvis “The Devils Orchard” någonsin låtit bättre? Tveksamt.
Det spelar för övrigt inte heller någon roll om bandet kör något nedtonat eller något monstruöst och hårt. Det låter precis lika rent och bra oavsett vad och när Åkerfeldt growlar får han det hela att se så lekande lätt ut, så till den grad så man nästan blir provocerad. Den storslagna finalen med “Deliverance” har verkligen allt man kan begära, det är som en musikalisk resa där flertalet genrer och känslouttryck får komma fram. Åkerfeldt bjuder, i vanlig ordning, på lågmäld humor i mellansnacket och det där han nämnde om att musiken är obegriplig kanske är sann i vissa situationer, men denna kväll på Dalhalla kan jag dock inte beskriva musiken som något annat än magisk. När konserten avslutats möts bandet av stående ovationer och Åkerfeldt ser faktiskt rörd ut. Bara det kan ses som ett kvitto på hur lyckad denna kväll är.
Och just det…”Sune! Sune! Sune!”. Ni som vet ni vet, hehe.
TEXT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTO: John Karlsson (john.karlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Opeth, Candlemass, Katatonia
PLATS: Dalhalla, Rättvik
DATUM: 29/8-2026
