Fredagen på Wacken blev även den en varm, solig, het och helt underbar historia. Feta konserter med Paradise Lost, Danko Jones, Black Label Society, Saxon, In Flames och The Metal God och självaste Judas Priest. Men också humoristisk underhållning i form av dårarna från Hamburg i umpa-umpabandet Blaas of Glory, som vandrade runt på festivalområdet och uppträdde.
Wacken är definitivt världens odiskutabelt nr 1 Heavy Metal-festival. Ingen annan festival i världen kan mäta sig med den tyska precision och ingenjörskonst som det krävs att arrangera och organisera detta spektakel. Det som gör Wacken unikt är inte enbart huvudbanden,utan den ändlösa mängden sidounderhållning som erbjuds. Kärnan i det hela är fest, underhållning i alla former och ovillkorlig kärlek till heavy metal.
Fysiskt sett kan Wacken vara mega-ansträngande. Nätterna kan vara fuktiga, kalla och man kan bara glömma ordentlig sömn. I bästa fall får man lite slumrande några få timmar på morgonkvisten. På Wacken är det enda odiskutabla sättet av övernatta i tält och levnadsstandarden blir därefter. I nord-Tyskland i Augusti finns de två lägen på vädret. Antingen monsunregn, svinkallt och gyttja upp till knäna eller står solen som en svetslåga i ansiktet och uppemot 35 olidliga grader. De sista dagarna på Wacken går alltid på ren jäkla vilja
Men vi är inte på Wacken för vädret. Vi är på Wacken för att det ger sådan obeskrivbar livsenergi, rushen, adrenalinet, glädjen, kärleken och upplevelsen av något större än livet självt. Den ovillkorliga kärleken till heavy metal ger en sådan livsenergi att det går inte att sätta ord på det. Denna energi sitter i själen i veckor, ja månader,efter att man kommit hem.
Först bandet ut på Fasterscenen var Paradise Lost. Förmodligen var redan hälften av publiken på plats. Paradise Lost är ju inga Tore Skogman-muntergökar direkt, utan det handlar om melankoli, mörker och livets jävlighet. Dessutom har sångaren Nick Holmes total avsaknad av utstrålning och det gör ju inte saken bättre. Jag är av människotypen att musik ska byggas utav glädje och energi, i annat fall bara somnar jag. Att somna vore ju för övrigt synnerligen kontraproduktivt på en heavy metal festival. Paradise Lost räknas som en av pionjärerna inom Gothic Metal. Jag varken orkar eller hinner med seg melankoli på festival. Den enda behållningen var tolkningen av Bronski Beats 80-tals klassiker Smalltown Boy.
Desto roligare var det när jag plötsligt mötes av en vandrade marsch-orkester ute i publikhavet som tjoade och levde jävel. Det visade sig vara grymt underhållande Blaas of Glory från Hamburg. De bjöd upp till fest och humor. Med blåsinstrument, percussion, gitarr och marschinstrument levererade Blaas Of Glory en rumbaversion av Runnin with the devil, en marsch version av The Final Countdown, en vals-verson Livin on a prayer och en umpa umpa version av Ace of Spades. De fick med sig en lång skara följare och överallt var de lirade samlades stora folksamlingar. Blaas of Glory var definitivt ballaste bandet på festivalen
Ball så det står härliga till var även Danko Jones som bjöd upp till en rockroll-fest utan dess like på Harder-scenen. Med stor finess, charm, underbar humor och en käftsmälls-attityd från helvetet bombarderade han publiken med svettig rak riff-rock’n’roll. Danko Jones lirar hög-energisk rock’n’roll med texter om vin, kvinnor och sång. Rock n roll och käftsmälls-attityd in benmärgen. Hur kan det någonsin gå fel på Wacken? Danko Jones har dessutom en sällan skådad variant av mun-diarré. Publiken låg stundtals dubbelviken till hans rappa munläder som serverade sanningar till höger och vänster. Danko Jones stod för dagens mest underhållande show på Wacken.
Black Label Society har förvisso alltid haft en löjligt överdriven macho-image, men kärnan i det hela har ändå alltid handlat om attityd, musikalitet och fantastiskt bra låtar.. Jag har följt Zakk Wylde sen Ozzy-tiden under sent 80-tal, vidare genom genialiska blues rock n roll projektet Pride & Glory fram till Black Lablel Society och alla plattor han släppt med dessa.
Idag utstrålar Black Label Society spelglädje och positiv energi från stora Harderscenen. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad då jag vid flertal tillfällen räknat ut Zakk och hans Black Label Society p.g.a något ojämna plattor. Men Zakk Wylde spelar så bra gitarr att man stundtals får krupp. Åren har bara gjort honom till en, om möjligt, ännu bättre gitarrist. Jag fick riktig gåshud när de spelade en magisk version av vackra No More Tears och tillägnade den till bortgångna men älskade Ozzy Osbourne.
Ljust ljudet från de stora scenerna på Innerfield,är ett av Wackens stora trademark. Detta liveljud är helt absurt mäktigt, på en nivå som är svår att beskriva för de som inte varit där. Ljudet är starkt, tungt, stort, mäktigt, omfångsrikt, dynamiskt och på en ljudnivå som känns i magen och bröstet.Live-ljud ska inte bara höras, det ska kännas in i djupaste själen. Det ska inte vara någon som helst tveksamhet var uppmärksamheten ska rikta sig. Du ska inte kunna höra grannen släppa en fis, du ska inte kunna föra en konversation mitt i brinnande konsert och du ska inte ha något annat val än att rikta uppmärksamheten emot scenen. Detta fenomen existerar inte i festivalsammanhang hemma i Sverige. Fenomenet är dessutom totalt förstört av vårat svenska förmynderi och decibel-polisen. Precis som att man inte går frivilligt på rockfestival.
På Wacken har man aldrig långt till närmsta bar. Det tar inte många sekunder innan man har en Wackenöl i handen. Som inte det vore nog så går det runt öl-försäljare ute i publiken och fyller på besökarnas öl-muggar, vilket egentligen är ganska absurt. Hur kan man välja solvarm och förmodligen avslagen öl, kontra att gå några få korta steg till närmsta bar, är en gåta?
Saxon äntrade Faster scenen. Vad kan gå fel när dessa i absurdum rutinerade heavy metal herrar äntrar Wacken, som de gjort så många gånger tidigare. Saxon serverade ett pärlband av bejublade låtar för alla inbitna musik-älskande hårdrockare. Saxon har galet många klassiska heavy metal hits innanför bältet. Publiken var med på noterna och skålade med i refrängerna. Vissa i publiken kastade t.o.m. upp sina älskade hårdrocks-västar med tygmärken upp på scenen. Nästan likt en offergåva av hängivenhet. Det komiska i hela kråksången blev när Biff Byford skulle försöka att fördela tillbaka den enorma högen med västar ut till publiken igen. Detta var givetvis var en omöjlig uppgift och skratt utbröt i publiken.
Saxon är alltid lika bra live och levererar alltid på en oerhörd hög lägsta nivå. Herrarna i Saxon verkar dessutom ha jäkligt ball på scenen och det smittar av sig till publiken. Yrvädret till basist, Nibbs Carter, röjer med sin Rickenbacker i bar överkropp som det vore den sista dagen på jorden. Nibbs har en underbar energi och utstrålar enorm spelglädje. Det är beundransvärt att se denna glädje, vitalitet och energi då gentlemännen i Saxon dessutom är något till åren komna.
Vi fick höra Hell Fire and Damnation, Power and the Glory, Solid Ball of Rock, Motorcykle Man, Heavy Metal Thunder, Dallas 1 Pm, Strong Arm Of The Law, And the Bands Played On, Denim and Leather, 747, Wheels Of Steel, Crusader och Princess of The Night.
Legendarerna Judas Priest är numera invald i rockens Hall Of Fame. Rob Halford är som bekant The God of Heavy Metal. Vilket band passar att headlinea Wacken på fredagskvällen bättre än självaste Judas Priest. När gitarristen Richie Faulkner 2011 tillträdde bandet, blev han den vitamin-injektorn som Judas Priest vid tiden så väl behövde.
Judas Priest levde upp till headline-förväntningarna med bravur på Wacken. Richie Faulker glänste med sitt gitarrspel och de övriga ålder-männen i bandet kännes vitala och utstrålade spelglädje och energi. Som ersättare till parkinson-sjuka Glenn Tipton har sen 2018 i live-samanhang varit Andy Sneap.
Judas Priest körde sin best of the best show och vem sann heavy-metal älskare i publiken kapitulerade inte för den feta heavymetal-showen. Vi fick höra You ve Got Another Thing Comin, Metal Gods, Breakin The Law, The Ripper, The Sentinel, Desert Plains, Lightning Stikes, Turbo Lover, Steeler, Panic Attack, Victim Of Changes, Halls of Valhalla, Painkiller, The Hellion, Electric Eye, Hell Bent For Leather och Livin After Midnight.
Man påminns lätt om förgängligheten i allt detta, när man ser vissa åldermän på scen. Hur många av våra älskade heavy-metal hjältar orkar hålla på och turnera längre upp i åldrarna. Hur många har tagit hand om sin hälsa, på ett sådant sätt, att orkar köra på ännu ett varv? Det är lätt att fastna i dåliga vanor under en turné. Att hålla sin hälsa i schack kräver stor kunskap, disciplin och kontinuitet.
Vi kan enbart hoppas att de yngre förmågorna därute, förvaltar heavy-metal arvet vidare och utvecklar genren. Jag tror att vi framöver kommer att få se tekniken, utveckla heavy-metal shower och spränga gränser, som vi tidigare enbart kunnat fantisera om. Jag tror även att vi kommer att få se fler genre-överskridande framgångsrika mashup-band framöver.
Ibland kan jag inte låta bli att garva åt den absurda fanatismen som existerar på Wacken. Inte nog med att det är överdriven hysteri kring det åtråvärda Wacken-merchet. Allt mellan himmel och gjord med Wacken-loggan, säljs till en sällan skådad hysteri. Men det är långt ifrån det värsta.
När jag utmattad och nöjd med dagen, stapplar med trötta ben emot campingen, under småtimmarna, passerar jag ”Welcome to the jungle”scenen. Där har de movie night till kl 05 på morgonen och det kan väl för all del vara lite mysigt med movie-chill i sommarnatten efter alla konserter.
Men gissa vilken film de visar?? Jo …BEST OF WACKEN CONCERTS!! Ha ha RIDÅ NED!!.
Skribent : Torbjörn Skogh [torbjörn.skogh@rockbladet.se)
Fotograf: Karolina Vohnsen (karolina.vohnsen@rockbladet.se)
- Wacken Lördag - 2026-08-05
- Wacken Fredag - 2026-08-04
- Wacken Torsdag - 2026-08-04
