Denna olidligt soliga och heta Wacken-torsdag blev det stora konserter med de svenska nationalhjältarna Europe och Yngwie Malmsteen. De tyska nationalhjälten Uli John Roth, de amerikanska tungmelodiska Savatage och 80-tals hjältarna i Def Leppard. Tyngdpunkten på torsdagen på Wacken är traditionsenligt ägnad klassisk hårdrock.
Idag är det strålande sol och kvicksilvret är uppe och nosar på olidliga 34 grader. Hettan tar verkligen det bästa ur en och tempot, och orken blir därefter. Vädret kan man inte göra något åt, utan det är enbart att anpassa sig efter rådande omständigheter.
Wackenbyns eget lokala husband Skyline inleder traditionsenligt årets festligheter på stora Harderscenen. Bandet inledde den allra första Wackenfestivalen 1990 och har traditionsenligt fått samma ära år efter år. Skyline varvade sin melodiösa groove hårdrock med coverklassiker bl.a Seperate Ways ( Journey) Cut my life in Pieces ( Papa Roach) och In the End ( Linkin Park).
Wackens grundare och tillika Skylines f.d. gitarrist Thomas Jensen kom ut och Skyline körde Heroes( David Bowie) till publikens jubel. Trots den intensiva hettan lyckades Skyline få publiken att sjunga med i låtarna och succén var given.
Wacken är inte enbart en festival som hålls en gång om året. Arrangörerna håller även en utsåld (fattas bara) Full Metal Hollyday (sol och bad) som detta året hålls i oktober på Mallorca. Men även Full Metal Mayrhofen ( alpin skidanläggning) som detta året hålls i Zillertal i Österike. Hela Wackens världsomspännande närverk av festivaler och events är inget annat än en ren framgångssaga. Wacken har överlevt sig självt och kommer förmodligen att pågå i oöverskådlig framtid.
Det var dags för en av världens absolut största och mest inflytelserika gitarrister, nämligen ingen mindre än våran egen nationalhjälte Yngwie Malmsteen. Mannen är ju en legend, och hans betydelse i gitarr-världen kan inte överskattas. Men det tar inte många låtar innan publikens koncentration dalar. En del av publiken skruvar på sig och det är inte många som verkligen lyssnar på det evinnerliga gitarrylandet.
Jag har ingen aning om han totalt saknar förmågan att bedöma om hans musik går att lyssna på eller ej. Eller om han helt sonika helt enkelt skiter i vilket. Förmodligen är det en kombination av de två. Hade det inte varit för att jag har sådan respekt för karln hade det blivit en rejäl sågning. Det är inte förrän han kör Deep Purples Smoke on the Water och Jimi Hendrix Red House som det blir lyssningsbart igen. Det var förmodligen en lättnad för mångas öron när konserten så var slut.
Desto roligare var det att se våra andra stora nationalhjältar i Europe. Bandet hade ju som bekant sin storhetstid under 80-talet. Efter återföreningen de gjorde 2004 har de skiftat stil till lite tyngre och svängigare 70-tals inspirerad hårdrock. Vi får idag höra en salig blandning av gamla hits varvat med nyare material.
Joey Tempest är ju som bekant inte direkt någon större publikaktör och entertainer, men han sjunger fortfarande väldigt bra. John Norum spelar fortfarande magiskt bra gitarr med mycket blueskänsla, häng, och en ton utan dess like. Han spelar bl.a på en hand-byggd specialgitarr kallad Manic Guitar. Designad och byggd av ingen mindre än min gamla barndomsvän Micke Helgè
Vi fick höra On Broken Wings, Rock the Night, Walk the Earth, Scream of Anger, Sign of the Times, One on One, The Cult of Ignorance, Carrie, War of Kings, Stormwind, Last Look at Eden, Ready or Not, Superstitious, Cherokee och The Final Countdown.
Hyllade amerikanska progressiva hårdrocksbadet Savatage var nästa band på Harder scenen. Bandet grundades 1983 av bröderna Jon och Chris Olivia och släppte ett flertal hyllade symfoniska rockalbum. Tyvärr omkom Chris tragiskt i en bilolycka 1993 efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist. Bandet har sen dess släppt ytterligare fyra studioalbum. Bandmedlemmarna har även involverat sig i diverse sidoprojekt, varav det mest hyllade heter Trans-Sibirian Orchestra och Jon Olivias Pain.
Savatage har inte spelat på Wacken sen 2015 och har sen dess varit ett av de mest önskade banden på festivalen. Förväntningarna visste inga gränser när de äntrade Harder scenen. Publiken var med på noterna när de bombarderade Wacken med sin tekniskt symfoniska och progressiva hårdrock. Jag tycker mig se en stor spelglädje hos bandet och de interagerar fint med sina trogna fans. Jag älskar de tunga stämningsfyllda klassiska Savatage låtarna från 80 talet. Men jag har också svårt för när det blir för tekniskt och progressivt. Savatage får ändå ett väldigt högt betyg idag.
Vi fick höra Dead Winter End, Jesus Saves, Lights Out, Handfull of Rain, Chance, Miles Away, Tonight he grins again, Sirens, Strange Wings, Taunting Cobras, The Wake of Magellan, Belive, Gutter Ballet, Edge of Thorns, Power of the Night och Hall of the Mountain King.
Efter en lång dag i värmen och en lång afton med feta konserter, besökte jag metalmarkt för botaniserande och lite shopping i allehanda metaprodukter. Det finns allt mellan himmel och jord från den hårda metal-världens merch och scenografi att köpa i metal-markt. Fantasin sätter inga gränser för vad folk köper under en festival. Det är inte konstigt att festivalen omsätter enorma fantasisummor och kan återinvestera en viss del in festivalen till besökarnas stora glädje.
Huvudbandet för kvällen var Def Leppard. Även de är också ett av de mest önskade banden på festivalen. Jag tycker att Def Leppard har bara blivit bättre och bättre genom åren. Bandet har även under de senare åren genomfört gigantiska turnéer och är fortfarande ett av de flitigast turnerande rockbanden som är kvar från 80-talet. Deras tekniska nivå är bisarrt hög trots att de är till åren komna. De är numera en sällan skådad väloljad turnémaskin.
Bandet bildades redan 1978, och 1983 råkade bandets trummis Rick Allen ut för en bilolycka varvid han förlorade ena armen. Genom att smart konstruktion-system på trummorna kunde Rick fortsätta sitt trumspel i Def Leppard. Detta trumspel var en av orsakerna till att Def Leppards utvecklade sitt säregna tunga och bombastiska sound. Detta sound blev en oerhörd framgångssaga för Def Leppard under 80-talet.
Sen 1992 består Def Leppard av Rick Savage (bas), Joe Eliott ( sång), Rick Allen (trummor), Phil Collen (gitarr) och Vivian Campell (gitarr)
För första gången i Wacken historien går Def Leppard ut på Hardescenen till publikens stora jubel och förväntan. Ljudet ut över området är högt men riktigt bra. Det är en tung ljudbild och starkt tryck av rytmiken från trummor och bas. Sångaren Joe Eliott låter inte riktigt lika bra i rösten som vi är vana vid från plattorna. Låtarna är förmodligen även sänkta någon tonart för att passa hans numera inte riktigt lika omfångsrika röstregister. Det stör lite när man vill sjunga med i melodierna och refrängerna.
Men vem älskar inte de stora bombastiska klassiska Def Leppard-låtarna från förr. Det blir en liten seg temposänkning i mitten av konserten vilken jag tycker man kunde utelämnat, men emot slutet så radar Def Leppard upp alla sina hits på ett pärlband. Publiken stämmer upp i allsång och det vevas med armar och händer i luften. Def Leppard får stående ovationer när konserten och det var tveklöst dagens bästa konsert. Def Leppard lovade i alla fall att komma tillbaka till Wacken och det ser vi fram emot.
Vi fick höra Rejoice, Animal, Lets Get Rocked, Peronal Jesus ( Depeche Mode), Bringin on the Heartbreak, Switch 625, Just like 73, Rocket, Rock On, White Lightning, Slang, Promises, Armageddon It, Love Bites, Rock of Ages, Photograph, When Love and Hate Collide, Hysteria och Pour Some Sugar on Me.
Skribent : Torbjörn Skogh [torbjörn.skogh@rockbladet.se)
Fotograf: Karolina Vohnsen (karolina.vohnsen@rockbladet.se)
- Wacken Lördag - 2026-08-05
- Wacken Fredag - 2026-08-04
- Wacken Torsdag - 2026-08-04
