Devin Townsend är ute på en soloturnévända för att återknyta kontakten med publiken och för att återhämta sig efter de kostsamma turnéerna efter pandemin och de stora projekten som t ex The Moth. Visst förelåg ingen som helst tvekan om att Devin skulle kunna bemästra scenen helt själv, men hur skulle klassiker som Deadhead, Kingdom och Love? låta live? Med en Devin på bästa humör, alldeles utmärkt visade det sig.
Hela den här magiska kvällen på Pustervik i Göteborg gick ut på att göra ett djupt och personligt nedslag i den massiva musikhistoria som den härlige kanadensaren har varit med och skapat. Vi bjöds på en tidsresa genom både soloplattor, samarbeten och blytunga milstolpar som Strapping Young Lad. Allt kantat med hans historieberättande knöt samman låtframförandena och förstärkte i de flesta fall dessa då man som publik antingen fick mer detaljer om själva låten eller om upprinnelsen till hur den kom till.
Det blev känslosamt direkt från start. Han inledde helt sonika med Funeral, och berättade innan han drog igång att det här var den första låt han någonsin skrivit som faktiskt betydde något på riktigt – en låt han spelade på begravningen av en nära vän som tragiskt nog blivit mördad. Redan där var stämningen satt och gåshuden ett faktum. Som andra låt brände han av Strapping-klassikern Love? i en helt nedskalad version. Men tro inte för ett ögonblick att intensiteten försvann för att det var akustiskt. I mitten exploderade låten i ett fullständigt kaotiskt och förlösande solo där … ja i alla fall någonting på Devin-vis… fullkomligt vällde ut från scenen. Den versionen funkade hursomhelst helt klockrent live.
Inramningen var intim och avskalad. Det var Devin, hans gitarr och ett maffigt reverb som fyllde ut ljudbilden och Pustervik till fullo. Konserten var uppdelad i två akter om cirka två timmar vardera, uppdelat av en tjugo minuters andningspaus, eller som Devin benämnde det “Kisspaus, rada upp er för att kissa!“. Trots den nakna sättningen drog Devin inte ner på growlandet för fem öre – han tog i från tårna och levererade härliga vrål i de låtar där originalet krävde det. Mot slutet av varje akt plockade han fram tunga backing tracks, trots att han och vi i publiken var överens att de ofta är överflödiga – men vi var överens att ibland kan de vara till stor hjälp när man vill dra av versioner man inte kan när man står själv på scenen. Och jävlar vilket tryck det blev. Lightworker, som avslutade den första akten, var så stämningsfull att jag rös och blev alldeles varm inombords. Trycket dök även upp i akt två, och allra mest märktes det i From the Heart som spelades precis innan sista låten. Här bjöds det på en så fullständigt monumental bas att hela Pusterviks golv skakade, och vibrationerna fick saker att fysiskt trilla ner från Devins förstärkare på scenen! Även om basen var tung även i den efterföljande Life, så var det i den episka avslutningslåten som textraden “See you on the other side” verkligen träffade rätt. Det kändes så otroligt passande – lite som ett “syns nästa gång”, eller till och med när vi dör så syns vi där. Den värmande känslan avslutade det hela på topp, precis som i slutet av akt ett, och var en perfekt avrundning på en skön kväll.
Mellan låtarna svängde han sig som vanligt med sin oefterhärmliga humor och sköna gester. Det syntes lång väg att han genuint hade riktigt kul och att det fanns ett förtrollande, nästan familjärt band mellan honom och oss i publiken. Att han dessutom rapade till lite då och då på grund av något han förmodligen ätit eller druckit kändes bara charmigt – och på sant kanadensiskt maner bad han givetvis om ursäkt, för att i nästa sekund be om ursäkt för att han bad om ursäkt. Publikkontakten var verkligen på topp under kvällen. Under Coast började publiken klappa med i takten. Devin bad dem lite snyggt och direkt att låta bli då det störde hans taktuppfattning då låten har lite olika här och där, vilket självklart ledde till att göteborgarna klappade ännu mer. Devin gav upp, garvade, avbröt låten halvvägs och drog istället igång ett backing track till Little Pig med kommentaren: “Eftersom ni gillar att klappa så ska ni minsann få något att klappa till så ni blir trötta på det!” Några låtar senare påtalade ett uppmärksamt fan att Devin helt glömt bort att nämna sidoprojektet Casualties of Cool, varpå Devin genast drog igång en bit av Mountaintop och efteråt tackade personen i publiken för påminnelsen.
Om man ska hitta något litet minus så var den andra akten aningen mer ostrukturerad. Flowet stördes lite av att Devin upprepade gånger stoppade upp mitt i låtarna, antingen på grund av något litet spelfel eller för att han kände att han behövde förtydliga eller kommentera något. Han erkände ärligt att han borde ha repat in nån låt bättre, men att när gitarren ligger där på hotellrummet så finns det ju så mycket annat “viktigt” att göra. Men han gjorde ett tappert försök ändå, och ärligt talat – det är just dessa unika sekvenser som gör Devin till den han är. Det är charmigt på ett väldigt genuint Devin-vis. Att två timmar kändes alldeles för kort talar egentligen sitt tydliga språk. Det var en ynnest och ett rent nöje att få vara med i publiken och se honom ta sina första babysteps tillbaka till live-framträdandena igen. För vem i hela fridens namn kan mixa genrer så här lyckosamt och trollbinda en hel lokal helt ensam, annat än Devin himself? Ingen. Faktiskt ingen.
SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Michael Grundell (michael.grundell@rockbladet.se)
KONSERT: Devin Townsend – “An Evening With Devin Townsend”
ARENA: Pustervik, Göteborg
DATUM: 2026-09-09
