I söndags kväll besökte Rockbladets reporter Sydney Gröna Lund för att skriva om Tenacious D konsert. Det visade sig att upplevelsen skulle bli något mycket oväntat. Det blev en oväntad vändning när hon mötte en person som hade något speciellt att berätta, ett minne för livet.
(Tenecious D, Gröna Lund 2013, Foto: Fredrik Olofsson / Rockbladet)
Regnet hänger i luften och det är inte särskilt varmt. Resan till Gröna Lund var nog minst lika spännande som showen.
Det var kaos på båtarna från Slussen, och det skulle gå fortare att gå till Gröna Lund än att vänta på att få komma ombord. Så jag gick.
Redan vid Narvavägen möttes jag av en tät massa med besvikna fans som inte fått komma in.
Det hade varit ett enormt tryck och folk hade vällt in sedan nöjesparken öppnade. Redan klockan fyra på eftermiddagen stängdes grindarna till nöjesparken, för att det var fullt.
Anledningen: Att Tenacious D gjorde sin första spelning i Sverige sedan 2002.
Klockan var strax efter halv åtta och jag fick nytta av att vara liten till växten när jag utan möjlighet att se mer än en person framåt kryssade mig mot ingången.
Som om med Guds försorg hann jag infinna mig på plats i tid till första ackordet på första låten. ”Twaangngng…” lät det och jublet steg högt. Ingen tvekan om att stämningen var på topp. Jack Black och Kyle Gass är tjocka och joviala. De kör sitt humor-race med pubertala sexskämt och nedsättande mellansnack om publiken, till tonerna av generisk rock.
Det svänger och visst uppfylles kriterierna kärlek, glädje och rockenroll. I alla fall från publikens håll.
Andra låten går obemärkt förbi. Tredje låten är Senorita, som betas av utan märkvärdigheter.
Den avrundas med lite mellansnack om svett och handduksservice innan man presenterar låten Roadie utan vidare omsvep. Även den låten spelas till synes pliktskyldigt igenom.
Publiken verkar tappa sugen. Jublet är inte längre från 17 000 röster utan mera troligt från de omkring 150 närmast scenen.
Efter detta kom en Grönan-personal på att jag stod på fel ställe och visade mig från hyllan till taket på Eclipse. Där uppe mötte jag en en flicka som dök upp som från tomma intet. Plötsligt stod hon bara bredvid mig och grät hejdlöst.
Hon försökte torka sina tårar medan hon sa:
– Om ett halvår ska jag dö!
Hon bröt ihop igen och föll i gråt medan hon slog armarna om mig.
– Jag har lungcancer! … och nu står jag här och ser på bandet jag lever för, snyftade hon.
För en vecka sedan hade hon fått veta att hon hade ett halvår kvar att leva. Hon tog ett djupt andetag och såg mig i ögonen när hon sa:
– Jag var en helt vanlig 20-åring för en vecka sedan.
Vad svarar man på det?
Jag tittade på henne medan jag frenetiskt bläddrade i minnet efter en bra fras, men hittade ingen som verkade passa. Den här upplevelsen har tagit en mycket oväntad vändning.
Redan medan jag researchade bandet frågade jag mig hur i hela fridens da’r jag skulle kunna skriva någonting roligt, eller ens intressant, om dem. Nu står jag här. Detta må vara intressant, men det står i bjärt kontrast till komiken på scenen.
Medan bandet spelar, publiken skränar och regnet strilar ner så står jag här och håller om en döende flicka.
Igen fick jag veta att jag stod på fel ställe.
Regnet öser nu värre än bandet. Flickan har fått mitt paraply och jag letar upp en personal för att fråga om man kan meddela bandet om henne. Personalen heter Jesper och han ringer direkt men får besked om att det inte är möjligt. Flickan heter Sandra och för en vecka sedan var hon en helt vanlig 20-åring som läser till sjuksköterska.
Under ”Dude (I totally miss you)” tappar jag bort henne i min jakt på rätt plats. Det tar mig två låtar att komma från Eclipse till hyllan som jag inte alls skulle upp till enligt personalen i trappan. Det tar mig en låt att komma tillbaka.
Publiken ser inte alls lika glad ut underifrån som de gjorde uppifrån. De är våta och trötta och flera av dem försöker komma därifrån, men det är så trångt att man knappt kan vända sig om. Just som jag återvänder till taket på Eclipse så slår Jack Black första ackordet till Tribute.
Showen är slut, kuken på scenen sprutar konfetti och skrumpnar ihop medan Tenacious D pratar sig fram till sista numret: Fuck her gently.
Publiken vaknar till liv och i ett sista ryck sjunger 17 000 besökare på Gröna Lund med på varje ord i hela texten.
Musiken tonar ut. Scenen släcks ner. Några hängivna står kvar och försöker med ”one more time” men roddarna håller redan på att packa ner och folkmassan spricker upp när de i sakta mak tar sig mot utgångarna.
Sandra är borta. Detta är min Tribute till henne.
KOLLA IN KONSERTBILDERNA:
Skribent: Sydney Ankers (syd@rockbladet.se)
Fotograf: Fredrik Olofsson (fo@rockbladet.se)
Event: Tenecious D
Arena: Gröna Lund (Stora Scenen)
Publik: 17 000 (fullsatt)
Bästa: Kompbandet var grymma. Låten Tribute får 6/10 för att det faktiskt är en klassiker som alla kan, och som var den enda låten Tenacious D framförde med märkbart engagemang. Låten Kyle quit the band får 5/10.
Sämsta: Mellansnacket. Från två skådisar varav en anses som komiker i världsklass så kan man ha rätt höga förväntningar på både framträdande och mellansnack, men det lämnade verkligen mycket i övrigt att önska. 3/10.
Roligast: Hur extatiska stockholmarna blev över att Jack och Kyle åkt båt, och hur knäpptysta de var när Black berättade att de även ätit kräftor och druckit schnapz i den här vackra stan. (Det var på den nivån mellansnacket låg) 6/10
Starkast: Publiken som verkade ha gett upp efter fjärde låten men ändå höll ut ända till den sista, trots kyla och regn. 10/10
- Bandit Rock Awards 2015 - 2015-03-02
- KRÖNIKA: Tenacious D – en konsert jag aldrig kommer glömma – 11/8 - 2013-08-14
