Bulleitfyllt releaseparty för The Temperance Movements svåra andra platta

Det vankades releaseparty hos undertecknad i fredags. Knäckebrödspizza, bira, Bulleit whiskey (vad annars?!) samt ett nypressat ex av The Temperance Movements andra platta White Bear. Vi blev sex personer, där hälften var redan frälsta Movers och resten knappt hade hört bandet innan. En perfekt gruppering för att betygsätta och välja favvolåt med andra ord.

The Temperance Movements fantastiska debutskiva är nog det album jag lyssnat mest på de senaste två åren. Den kan gå på ständig repeat utan att jag tröttnar och innehåller inte ett enda svagt spår (inklusive bonuslåtarna Turn och Mothers Eyes på vinylutgåvan). Hade jag betygsatt den för Rockbladet.se hade betyget 10 av 10 varit lika givet som att AC/DC avslutar alla sina konserter med For Those About To Rock (We Salute You). Att matcha eller rentav slå denna prestation med det svåra andra albumet var i princip kört på förhand. Men då nästan alla låtarna tidigare lirats live med den äran så levde hoppet om ett nytt mästerverk. 

Vinylen sprättades och lades andäktigt på den vita ProJect RPM 1.3 Genie-spelaren. Wirreflarran knäpptes upp och innan pickupen sänktes ned i inledande Three Bulleits så skålade vi passande nog i just Bulleit Rye. Här följer en låt-för-låt genomgång. 

WB1

Three Bulleits – Släpptes på iTunes och diverse streamingtjänster redan i höstas. En rejäl rockstomper om three bulleits in the morning sun som, bortsett den diskreta synthen, hade smällt in perfekt på första plattan. Phil Campbells röst är raspig som en slipmaskin och Damon Wilson är behärskat vild bakom trumsetet. Öppningen låter för övrigt som Tainted Love för en stund.

Get Yourself Free – Börjar lite funkigt småputtrande för att sedan välta över i en stegrande refräng med skön slide där riffandet tillåts stöka om. Dock ännu bättre live, här har den putsats till lite väl vilket är synd.

A Pleasant Peace I Feel – Faktiskt den enda låten jag inte hade hört innan plattan släpptes. Det här låter inte alls som det TTM vi hört tidigare och låten känns efter sådär tio lyssningar fortfarande som en grower. Får lite Beatles-vibbar här. Bra gång av basmannen Nick Fyffe.

Modern Massacre – Så där ja, nu jävlar är vi på banan igen! När jag såg bandet på Katalin i somras så inledde de med den här skotska skallen och det var gränslös kärlek vid första lyssningen. En perfekt öppning på en konsert och en lika perfekt rocklåt. Gitarrerna är som ett par bångstyriga hundar som står och gläfser i början av låten för att sedan slita sig loss från sina koppel och gå till full attack. Campbell pressar ur sig allt och jag påminns om varför jag älskar det här bandet, om jag nu mot förmodan skulle glömt bort det.

Battle Lines – Smutsig gitarr och kaffeburkssång i inledningen. Sedan struttar det igång med en stark refräng och rejäl dist på sexsträngarna. En sing-a-long chant i slutet som kommer eka högljutt på konserterna framöver. Plattans näst bästa låt och en storstilad avslutning på vinylens A-sida.

En slurk Bulleits Rye till och vi vänder på det svarta guldet för att konsumera B-sidan som inleds med titelspåret.

WB2

White Bear – Den här framförde Paul Sayer och Phil akustiskt i Bandit Rock-studion i november. Här är det elektriskt och en sådan där låt där bandet smyger på lugnt i verserna för att sedan stegra upp ordentligt i refrängen. Larmande gitarrer lyfter en känslosam melodi.

Oh Lorraine – Sydstatsrock/country där den plockande gitarren låter hillbilly-banjo! Det spår som sticker ut mest på plattan och som vuxit till en riktig favorit. Verserna låter tidig Aerosmith och det är en komplimang som heter duga.

Magnify – Lite anonym och inte ens efter tio lyssningar vill den riktigt fästa. Får placeras in i avdelningen potentiella growers tillsammans med A Pleasant Peace I Feel.

The Sun and Moon Roll Around To Soon – Phil i kaffeburken är tillbaka. Innehåller ytterligare ett sådant där underbart mikrouppehåll där allt stannar upp innan vi får vältra oss i ett köttigt bluesriffande som The Temperance Movement gör så makalöst bra. Ett annat favoritspår.

I Hope I'm Not Losing My MindWhite Bears enda riktiga ballad som vi också fick höra världspremiären av (med Campbell på akustisk gitarr) under höstens Sverigevända. Helt OK men inte samma höga klass som de lugna låtarna på första skivan.

Det finns även tre bonusspår där Do The Revelation släppts exklusivt på Spotify, Centrefold på Deezer och Time Won't Leave på iTunes. Av dessa gillar jag den sistnämnda bäst och den borde det definitivt gjorts plats för på albumet. Påminner en del om Campbells bättre singer/songwriter-material som han gett ut i eget namn.

Bandet har i intervjuer sagt att denna skiva skulle visa en annan sida av The Temperance Movement och det gör den verkligen, i alla fall stundtals. Där första 33:an var mer omedelbar och en konsekvent blandning av riffig bluesrock och jordig americana är det här mer spretigt och proddat. Debuten andades mycket Rolling Stones, Faces och Black Crowes. På White Bear tycker jag mig även höra en del Aerosmith, Beatles och Eagles.

TTM har även pratat om att få till ett större sound som ska passa bättre för arenorna och inte bara de mindre klubbarna. Det märks att låtarna har skrivits under en längre tid, där Three Bulleits, Modern Massacre och Battle Lines troligtvis skrevs i samband med första plattan eller strax efter. Det är mestadels ett ruskigt starkt låtmaterial vi presenteras men vissa låtar gör sig ännu bättre live när de ruffas till. Livs levande är för övrigt ett klimat som detta överkompetenta band gör sig mest rättvisa i, oavsett om det gäller som förband till Rolling Stones på Citrus Bowl i Orlando, en akustisk spelning i en liten skivbutik eller på Kulturgaraget i Avesta.

TTM3

Vad gav då releasepartydeltagarna för betyg på White Bear och vilken låt var bäst?

Roger: 8 av 10, Modern Massacre
Kristin: 9 av 10, Get Yourself Free
Anders: 8 av 10, Get Yourself Free är bäst med Oh Lorraine som bubblare, ge mig den live!
Morgan: 7 av 10, Modern Massacre
Sara: 8 av 10, Oh Lorraine
Fredrik: 8 av 10, Modern Massacre

Nästan rörande överens och snittbetyget blir således 8 av 10 med Modern Massacre som den populäraste låten med tre röster. 

The Temperance Movement kommer till Stockholm, Göteborg och Malmö i februari och det är några av årets måstekonserter. BE THERE! 

8/2 – Debaser Medis, Stockholm, biljetter köper du här!

10/2 – Sticky Fingers, Göteborg, biljetter köper du här!

11/2 – Kulturbolaget, Malmö, biljetter köper du här!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
ARTIST: The Temperance Movement
ALBUM: White Bear
SKIVBOLAG: Earache Records
RELEASEDATUM: 2016-01-15
BÄSTA LÅT: Modern Massacre
BETYGRB-Betyg-8_10

BANDFAKTA – THE TEMPERANCE MOVEMENT

MEDLEMMAR
Phil Campbell – vocals
Paul Sayer – guitar
Matt White – guitar
Nick Fyffe – bass
Damon Wilson – drums

DISKOGRAFI
2012 – Pride (EP)
2013 – The Temperance Movement
2016 – White Bear

HEMSIDA FACEBOOK

Relaterade artiklar