Wales-bandet Bullet For My Valentine är en av motorerna i den brittiska metalcore-scenen. Sedan 1998 har de s att sitt tydliga avtryck med tunga riff och arena-värdiga refränger. När det går på Luna-scenen möts de av en stor publik som de både ger och tar energi från. En ösig och rivig start från absolut första ackordet – Men räckte det hela vägen?
Matt Tuck är en oklanderlig frontman med riffen, charmen, utseendet och rösten. Baserat på alla dessa kvalitéer är det inte konstigt att bandet började som ett coverband mest inriktat på deras husgudar Metallica, men även 90-tals favoriterna Nirvana. Precis som all annan musik är det svårt att inte bli för bekväm med ett sound och en viss låtstruktur. Funkade det en gång håller man tummarna att det funkar igen. För mig låter för många same same but different. Det är inte dåligt, men det är inte heller häpnadsväckande bra. Inte förrän den största hiten Tears Don't Fall spelas märker jag bandets egentliga dynamik och sångskicklighet. Inte för att detta band är dåligt, men jag promenerar mycket hellre med dem längs Memory Lane än hör av deras samtida musik har att erbjuda.
Skribent: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
Foto: Sandra Berkemo (sandra.berkemo@rockbladet.se)
Event: Bullet For My Valentine, Bråvalla Festival 2016
Arena: Luna-scenen, Bråvalla Festival
Datum: 2016-07-02
Bäst: Närvaro-känslan från samtliga bandmedlemmar
Sämst: För få låtar kan toppa deras stora hit Tears Don't Fall
- Greta Van Fleet – Fanbärare med egen touch - 2019-07-02
- Hurula – Publiken felar när bandet levererar - 2019-07-02
- The 1975 – Dom hade rätt, det var bättre förr - 2019-06-30
