Efter en upptakt under torsdagkvällen på Hotell Hulingen i centrala Hultsfred är det nu dags för mörkret att sprida sig i denna lilla idyllstad i Smålands skogar. Det har blivit dags för den tredje årliga ceremonin av festivalen Mörkaste Småland som söker ledsaga oss igenom de mörkaste hörnen inom metalmusik.
Efter en lång bilfärd från civilisationen möts jag av en liten håla där centrum inte är större än några kvarter. Efter att ha ackomoderat mig vid mitt boende och inställt mig på plats blir det dags att bege sig mot spelstället Metropol och dess utlovade äventyr om mörker och fasa.
En bit utanför staden finner vi detta tempel för vanhelgning och blasfemi. Efter en ingående säkerhetsbesiktning av den goda personalen kommer jag in och ser mig omkring. Vid min vänstra sida ligger en uppsjö av bord uppradade. En lång rad utsmyckad med skivor och diverse merchandise från banden får mig att redan börja känna mig som hemma. Tvärsemot det hör man nålar gnissla från tatueringsstudion som är på plats, och exakt vid ingången möts vi av vacker egengjord konst. Det är NecrosHorns skapelser som får utsmycka denna korridor till vackerhet via lidande. Vid hans bord ligger det benkors och andra utsmyckningar som är morbida men samtidigt naturliga. Hans underbara konst gör en fascinerad med vilken detaljrikedom dessa innefattar och hur exemplariskt gjorda de är. Tavlor målade med blod på delar av träd som en hyllning till svartmetallens gudomar gör detta till en iögonfallande uppställning.
Efter ett tag av vandring för att söka ta in atmosfären blir det dags att uppleva banden och se vad de har att erbjuda. Efter att ha passerat Erik Danielsson, känd från Watain, och hans lilla utrymme av nästan filmiska affischer av bandets visionära och unika stil når vi slutligen den stora scenen. Där får man höra de klassiska svenska svartmetallstonerna av Domgård. Detta band lyckas ta fram den klassiska kylan ifrån det svenska mörkret med tunga och atmosfäriska riff. Att de även får ett gästframträdande från Heljarmadr känd från Dark Funeral och Grá gör detta till ett ypperligt band att begynna de hädiska riterna som begynna skall. Efter detta mörka och fantastiska framträdandet ser man en person bredvid Watain-Eriks bås. En person utan ansikte och klädd i en prästlik skrud beprydd med en slöja svartare än natten självt. Han står vid sitt bås med unika former nästan tagen ur de mörkaste mardrömmarna en kan uppleva. Denna person utan ansikte är ingen mindre än Rev. Kriss Hades känd från forna Sadistik Exekution. Slående och vacker konst ter sig nästan hans vrå som en spågummas tält. Mystiskt men ändå naturligt är de få orden som kan beskriva denna upplevelse.
Sedan hör man tonerna till den ökända bastonerna till klassikern Dreaming in Red av Dismember från stora scenen. Dessa avbryts tvärt när brandlarmet råkar gå under God Dethroneds soundcheck. Folk utrymmer i ett lugnt tempo och står sedan utanför och drar klassiska Varg Vikernes-vitsar, som sig bör. Efter att spelschemat förskjutits en aning och besökarna fått stå ute ett tag får vi höra att det simpelt var rökbildning på pubscenen som bidrog till detta. Detta är då inget allvarligt utan bara en rökmasking som pumpat på för full karutta.
Sedan blir det dags att se ökända Grift få begynna ritualen på den mindre så kallade pubscenen. Denna långsamma och mer atmosfäriska tappning av black metal lyckas lägga ett lugn över själen sällan känt. En hör verkligen den svenska skogens eko och skönhet i musik.
Facklan på den lilla scenen tas över till ett helt kontrasterande band. Med thrash-metallens råhet och energi får Warfect pumpa på efter den lama energin i Crafts set tidigare på stora scenen. Den energin som uteblev under den senare visas upp i fullt ljus under thrash metals representanter. Tvåtakter, riff som får en att vilja hoppa in i en mosh lyckas ypperligt få igång besökaren inför kvällens sista akt.
Efter Dodheimsgards Indien-resa är avklarad rör sig besökarna ut i natten. Stämningen är på hög nivå hos den kvarvarande skaran, musik pumpas och festligheten är hög hos besökarna. Jag passerar då ett utedass där musik pumpas och fem personer hoppar runt för glatta livet. Det har varit en bra dag, jag beger mig hemåt och ser fram emot den andra dagens bravader för min del.
Dag 3
Efter en god natts sömn och febrilt hamrande på tangentbord i hopp om att få åtminstone lite arbete gjort missar jag tyvärr det finska bandet Kyy. Fick höra från vänner att dessa gjorde ett lyckat framträdande och när jag fick chans att lätt tala med medlemmarna var de nöjda och belåtna med sitt anförande.
Debuten för denna ritual på stora scen är såpass nära en kättersk ceremoni en kan komma. Denna nisch representeras väl av de kåpbeklädda herrarna i Mephorash. Storslaget och pompöst brinner eldarna för fullo och bandet slänger ut blod i publiken som en smörjelse.
Folk börjar nu droppa in i små grupper, aningen avdankade men redo för nya upplevelser denna dag. Dessa är i god tid för det klassiska norska soundet i Ragnarok. Det ter sig aningen segt på scen, minst lika hackigt som det är i åskådarnas själar efter en lång dag under gårdagen. I ett rätt så energifattigt framträdande kvarstår bara att känna av det musikaliska i helheten och avnjuta med en öl i baren i hopp om att komma tillbaka till sitt mänskliga jag.
Efter detta är det tillbaka till pubscenen då den får prydas av medlemmar med meritier från hederliga band ifrån Göteborgstrakten. CVt som lyder Dissection och Sacramentum får hyllas i nyligen uppstartade Trident. Med ett storslaget operatiskt intro och en sångare med en spikklubba till stativ öser dessa herrar iväg och får tankarna bort till svunna land där de tidigare nämnda banden aldrig upphörde sin existens.
En lång dag lider mot sina sista anhalter och festivalens tåg börjar snart gå in för att vila. Efter dessa hektiska dagar kan det behövas lite lugn. En isländsk vind i Sinmara får dra över och skölja lyssnaren i ett behaglig värme i själen. En ren uppvisning av atmosfärisk och vacker musik, samt ett slående exempel av hur ögonöppnande vacker svartmetallen kan vara.
Långt öronbedövande mangel av Belphegor får dra ut det sista ur lyssnaren. Tröttheten är väldigt hög av det klassiska hårda festivallivet. Det råkade stå en del polisbilar på plats och verkar som att det för vissa helt har slocknat. Något snack om ett antändning mellan två personer lyckas cirkulera mellan munnar, men det känns ändå som en lugn stämning. Folks trötthet kan vara en bidragande faktor och någon idiot går att hitta i en skara oavsett genre. Massan rör sig nu hemåt med trötta blickar för att söka tampas med morgondagens misär och avresa till alla håll och kanter i vårt avlånga land.
En lyckad festival med en fin blandning av band som belyser de olika nyanserna extremmetallen innefattar. Definitivt ett tips för folk som vill ge sig in i genren och upptäcka något nytt. Förutom några få petitesser har det varit en väldigt lugn festival med en mysig och familjär stämning. Det är så vackert att se folk oavsett bakgrund samlas med ett gemensamt syfte: att avnjuta mörk musik.
Skribent: Nikita Smirnov
Datum: 2016-09-23, 2016-09-24
