INTERVJU: Hampus Sandell från Alastor

Det skånska doombandet ALASTOR där ingen i bandet ursprungligen är från Skåne släppte nyligen genom Riding Easy Records bandets andra LP ONWARDS AND DOWNWARDS. Jag ringde upp gitarristen HAMPUS SANDELL för att höra mig för lite om plattan och om hur landet ligger i Skåne.

Ni i bandet, är ni barndomskompisar? Känner ni varandra sedan tidigare?
Nej, trummisen Jim (Nordström) och gitarristen Johan (Björnmander) känner varandra sedan tidigare men vi andra har lärt känna varandra genom det här bandet och kommer från lite olika orter. Jag är smålänning, Johan är från Stockholm, Jim har rötter i Finland och sångaren och basisten Robin (Arnryd) är från Åtvidaberg. Jag tycker att det är en av våra styrkor, att vi kommer från olika bakgrunder inte bara rent geografiskt utan även musikaliskt.

Vilka ambitioner har ni för bandet?
Det är att ta allt så långt det bara går. Vi vet inte hur långt det är men vi gillar det vi gör och att vara ute och spela. Det är ju så jävla roligt att åka till nya platser och spela och träffa folk som man aldrig trodde att man skulle träffa. Det är en av de bästa sakerna med att spela i band.

Jag hör mycket Uncle Acid and the Deadbeats i er musik. Är jag helt ute och cyklar då?
Nej, absolut inte. De är en stor inspirationskälla.

Vilken musikalisk bakgrund kommer du från?
Allt möjligt. Jag har testat mig fram lite. Det var en blandning av Punk, Hardcore och Iron Maiden i min barndom. Jag var inne och snöade på Black Metal och lite mer extremare former av Metal. Att kalla sig för allätare är ju väldigt klyschigt men jag gillar väldigt mycket sådan där lökig 80-tals/Italodisco, Pink Floyd, Beatles. Just nu har jag lyssnat på väldigt mycket pop.

Om du får ta en skiva från ett annat band som definierar den musik som ni ville spela, vilken skulle det vara?
Bandet fanns redan när jag kom med. Jag blev den sista pusselbiten. Jag snackade med basisten Robin, som jag hade träffat innan, och jag frågade honom om han visste något band som sökte en gitarrist, eftersom jag var i ett annat band då men som inte kom någonstans. Då pratade vi om Doom, tidiga Blue Cheer, Sir Lord Baltimore och den typen av band. Sedan kanske det inte har blivit så varken ljudmässigt eller låtmässigt.  Alla i bandet kommer från väldigt olika bakgrunder så vi har väldigt breda referenser och vi försöker att inte tänka så mycket på att vi måste låta som ett specifikt band. Jag tror att det lätt kan bli lite hämmande. Johan och Jim är gamla Nirvana-fans. Vi alla har varit inne på blacken och dödsmetallen också. Robin älskar Hank Williams.

Men visst låter det en del Sir Lord Baltimore om er ändå. Men den eran 68-72 hade en otrolig massa bra musik. Captain Beyond är ett annat exempel.
Just den första plattan från Captain Beyond är ett typexempel på en platta som man måste lyssna på hela skivan från start till mål.

Är det viktigt att tillhöra en genre?
Nja, jag vet inte. Det fyller säkert sin funktion på något sätt som till exempel när folk inte har hört din musik innan men det är lite tvåeggat det där. Det beror lite på vad man har för ambitioner med musiken. Vi vill ju som sagt att så många som möjligt ska lyssna på oss och inte nödvändigtvis endast snubbar i Electric Wizard tischor på sig.

Hur lång tid tog det att spela in skivan
Vi började med att skriva låtar redan 2019. Någon låt är ännu äldre och från förra skivans cykel. Vi gjorde demos i december 2019. Sedan spelade vi in skivan förra året i en liten studio utanför Kristanstad tillsammans med Joona Hassinen från Studio Underjord.  Han har mixat våra saker tidigare och vi kände att vi ville ha med honom från start den här gången. Han håller på att bygga en ny studio för tillfället så vi tog ned honom till Skåne istället. Vi spelade in i fyra dagar med Joona och det var jättebra. Han var lugn och kom med många bra inputs. Det kändes väldigt tryggt att ha en stabil kille bakom rattarna.  Sedan spelade vi in sång och leadgitarrer med vår vän Christoffer Karlsson (till vardags i bandet The Dahmers).

Berätta lite kort om Onwards And Downwords.
Det är vår andra skiva på skivbolaget Riding Easy. Jag jämför ju den mycket med förra skivan som handlade mycket om döden som tema medan denna handlar med om galenskap inom både vanliga människor men även i samhället i stort. Vi inspireras väldigt mycket av det vi matas av från media och vart samhället är på väg. Det är lite mer råare och rakare sound på nya skivan. Det är också första skivan med Jim på trummor, som har en annan bakgrund från några dödsband och indiepopband. Han spelar kraftigt och väldigt rak på sak.

Du pratade om ”vart samhället är på på väg”. Vart enligt er är samhället på väg?
Haha, nedåt, känns det som. Allt har bara känts så knäppt. Dels allt med pandemin men också allt som har hänt i USA de senaste åren med Trump och hela den grejen. Det är lite som filmen Democracy, som är en komedi/dystopi om en kille som vaknar upp i framtiden där allt är uppåt väggarna, presidenten är sponsrad av någon energidryck och en massa andra dumma saker. Ibland känns det som om det vore en dokumentär istället.

Kan man lita på media?
kan man det? Ja, jag vet inte. Jo, viss media kan man nog det. Jag vill inte gå in helt i konspirationsteorier här men det har varit en känsla överlag att man bara blir trött av allt.

Jag gillar omslaget på skivan. Berätta lite om vad det betyder.
Det är en kille som heter House of Friedman på Instagram som har gjort omslaget åt oss. Vi fick välja vilket omslag vi ville ha. På Riding Easy har de den approachen att vi skickar referensförslag till dem och de är väldigt involverade i hela processen. Vi fick ett gäng omslag och det här omslaget var för min del det som jag fastnade för och jag tror att det var likadant för de andra också. Jag tycker att det passar oss så jävla bra tillsammans med känslan på skivan. Jag hade någon bild i huvudet om att jag ville ha lite ljusare färger eftersom förra skivan var svart. Nu ville vi ha något som stack ut lite mer men samtidigt något som sätter sig fast på hornhinnan.

När ni diskuterar låtordningen. Är den lika viktigt fortfarande?
För mig är den fortfarande väldigt viktig. Visst lyssnar man på strölåtar ibland men jag tänker extremt mycket i skivväg och konsumerar gärna skivor. Vill jag lyssna på en skiva så lyssnar jag gärna på hela skivan och då vill jag att det ska vara ett bra flöde i skivan. När vi tänker på Onward And Downwords så ville vi ha en stark öppningslåt till exempel. Förra skivan startade med ett väldigt långt intro, som jag visserligen uppskattade men vi ville denna gång ha något som satte igång skivan direkt.

Ni har en svensk titel på skivan, en instrumental låt. Har ni snackat om att även göra svenska texter?
Ja, lite grann faktiskt. Vi har varit inne på det men det är inget som vi har planerat än utan mest bara pratat om det. Robin, sångaren, skriver de flesta texterna. Det är ganska svårt att skriva texter på svenska. Jag vet inte varför, det kanske ligger för nära på något sätt. När man skriver på engelska får man naturligt en distans. Det kan bli lite för personligt på svenska och man riskerar att kritisera det för hårt.

Ni klockar in på 47 minuter på skivan. Vad är en ideallängd på en skiva.
Jag skulle säga runt 40 minuter. Det beror såklart på vilken musik det är men går det över en timme så ska det vara jäkligt bra.

Jag gillar skivbolaget Riding Easy Records som ni ligger på och känner att det är ett “säkert kort” om man gillar den här typen av musik. Är det viktigt att välja rätt skivbolag eller tar man bara det som erbjuder ett kontrakt?
Många tar nog det de får men det är klart att det är viktigt. Det är också viktigt att man klickar med de som styr och ställer i bolaget och att man blir lyssnad på. Daniel på Riding Easy är väldigt bra och han är engagerad och involverad i allt som händer bandet samtidigt som han kan vara väldigt rak. Jag gillar att det är mycket olika typer av musik inom skivbolaget eftersom även om vi lirar Doom så vill vi ha möjligheten till att även nå ut utanför vår egen krets och då är det skönt att bolaget ändå har ett brett spektra.

Era turnéplaner. Har ni lyckats planera in någonting alls?
Målbilden som vi har är att det kommer igång igen i höst. Vi har börjat spåna på en turnéplan. Det blir en väldigt sen releasefest. Många band har skjutit fram spelningar och turnéer som inte kunde genomföras vilket innebär att många spelställen och festivaler är bra bokade.

Några drömställen att spela på?
ja, det skulle väl vara Island men det är mest för att jag själv vill åka dit. Japan skulle vara skitcoolt också och såklart USA.

Framtiden, har ni tillräckligt med låtar till en ny platta redan nu?
Vi jobbar på nytt material men vi har inte till en hel fullängdare än. Vi får se vad nästa drag blir, en EP eller en ny fullängdare, det finns inget som är hugget i sten ännu.

Stort tack för att du tog dig tid att prata med mig. Det ska bli trevligt att följa er i framtiden. Lycka till med skivan nu och jag hoppas att vi ses på er turné.

Stort tack själv, det var kul!

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Hampus Sandell (Alastor)
AKTUELL MED: Nya skivan Onwards And Downwards
SKIVBOLAG: Riding Easy Records
RELEASEDAG: 2021-05-28

ALASTOR
Robin Arnryd – Bas och sång
Jim Nordström – Trummor
Johan Björnmander – Gitarr
Hampus Sandell – Gitarr

| FACEBOOK | BANDCAMP |