En kunglig rockfest

Det var fortfarande sommar när den lanserades. Det var i början av juli när restriktionerna var som de var då. Inga inomhuskonserter var aktuella. Knappt några utomhus. Det var då Royal Rock Fest lanserades. Två dagar. Två svenska städer. Huvudstaden och den moderna industristaden. Tre arenor. Åtta artister. Nu har de gått nästan sex månader sedan lanseringen och det är fredag i Stockholm och det är premiärdags på Avicii Arena och Annexet.

Jag beger mig till Globen-området för att se The Hives, The Hellacopters, Graveyard, Royal Republic, Thundermother, Bombus, MaidaVale och Horndal. Under nästan tre månader har vi kunnat se konserter inomhus igen. Det är underbart att det är i gång igen. Det är en rockfestival för oss alla som vill ha det som fredagsmys. Det är start på scen redan vid halv fyra på eftermiddagen och The Hives äntrar scenen en kvart före midnatt.

Horndal är en tätort i Avesta kommun, Dalarna. Horndal är en före detta bruksort uppbyggd kring det numera nedlagda järnverket. Horndal är också ett band med rötter i den lilla bruksorten med samma namn och bandet har tagit på sig ansvaret att vara språkrör för den döende landsbygden. De är själva en del av utflyttningen från landsbygden och är numera Stockholmsbaserade, även om de i hjärtat är horndalningar i exil. Horndal spelar en korsning av metal, sludge och hardcore men kallar själva sin musik rostig metal. Bandet är först ut på eftermiddagen på de scen som kallas Rock Stage. Tunga riff rullar över Globen-området genast när Horndal startar festen. Det blir fortsatt mer av det och en låt om Horndals bästa restaurang hinner de också med när de bland annat bjuder på ”Rossen”, ”Wasteland”, ”The Melt” och ”Häng Honom”.

Vi flyttar oss nu över till scenen som kallas Royal Stage för den här kvällen och då befinner vi oss inne i Avicii Arena. Där är det dags för Royal Republic. Bandmedlemmarna träffades på Malmö Musikhögskola för fjorton år sedan Tre år sedan såg debutalbumet We Are The Royal dagens ljus och nio år senare kom det senaste albumet Club Majesty. När du kollar in dem på Spotify kan du också upptäcka att deras har ett starkt följe av fans i Tyskland och Österrike.

Det är genast hög energi på scenen när Royal Republic drar igång festivalens andra spelning med ”Fireman & Dancer”. Rockig, melodiös partyrock bjuds det på seneftermiddagen med bland annat ”Can’t Fight the Disco”, ”Getting Along”, ”People Say I’m Over the Top”, “Anna-Leigh” och avslutande ”Baby”. Golvet som strippats på is fylls upp bra och publiken är med på noterna. Extra plus för koskälla på några ställen.

Det är fem år sedan MaidaVale släppte sitt debutalbum Tales of the Wicked West. Debuten följdes upp av Madness Is Too Pure 2018. Det som brukar kallas det svåra andra albumet gav bandet en nominering till P3 Guld 2019 i kategorin Årets Rock/Metal. MaidaVale är en kvartett som består av Sofia Ström på gitarr, Matilda Roth som sjunger, Johanna Hansson på trummor och Linn Johannesson på bas. Deras musik kan beskrivas som en experimentell och innovativ tappning av psykrock.

Basen är en skönt pumpande artär i MaidaVales medryckande, psykedeliska rockvariant. De är en ny bekantskap, som imponerar stort på mig. De bjuder på ”Trance”, ”Späktrum”, ”Walk”, ”Never Goes Away”, ”Deadlock”, ”Sun”, ”She” och ”Gold”. En julläxa till mig själv är att lyssna mer på MaidaVale.

Nu är vi tillbaka vid Royal Stage för att lyssna på göteborgarna i Graveyard. De har sedan sitt självbetitlade debutalbum från 2007 släppt fyra album till. Deras senaste studioalbum Peace släpptes 2018 tog sig rakt in på albumtopplistans förstaplats. Bandet har bland annat öppnat för Guns N’ Roses. Vill du höra Graveyard live och inte kunde ta dig till någon av de kungliga rockfesterna kan du också ge dig på deras EP från Pustervik som släpptes 2019. Ljudet är dessvärre riktigt dåligt i början av Graveyards konsert. Det är verkligen synd på så bra låtar. Ljudet blir bättre efter hand och gunget är skönt bluesigt.

Vi byter scen igen, men håller oss kvar på band från Göteborg när det är dags för Bombus att ge oss en dos av deras heavy metal. Deras senaste album Vulture Culture är två år gammalt. Det är en dryg månad sedan singeln So Dumb släpptes. Innan pandemin har de turnerat runt om i Europa själva och som förband till bland andra Danko Jones och Graveyard. Tung manglande metal är Bombus kopp te och de bjuder ymnigt på det. En skön respons från den kungliga publiken får de också när de bjuder på låtar som ”Let Her Die”, ”Enter the Night”, ”Biblical”, ”Master the Reality”, ”The Poet and the Parrot” och ”Deadweight”.

The Hellacopters bildades 1994 och var aktiva fram till 2008 när de bestämde sig för att ta en temporär paus från rocken. De gjorde en efterlängtad comeback när de återförenades 2016 för att spela en unik uppsättning konserter med anledning av tjugoårsjubileet av debutalbumet Supershitty to the Max!. Idag släppte de singeln Reap a Hurricane, som är första smakprovet från det nya albumet Eyes of Oblivion, som släpps den 1 april. När klockan slagit nio på fredagskvällen intar Nicke Andersson, Dregen, Robert Eriksson, Anders Lindström och Dolph DeBorst den kungliga scenen på Avicii Arena. Det är dags att rocka loss ordentligt om du inte redan gjort det.

Vad ska jag säga? När The Hellacopters drar igång sitt set är de tajta. De visar sin rutin. Det finns en sagolik energi och spelglädje i bandet. Det startar med ”Hopeless Case of a Kid in Denial”. De hinner bland annat med “I’m in the Band”, “The Devil Stole the Beat From the Lord”, den dagsfärska singeln, “Toys and Flavors”, “Carry Me Home”, “By the Grace of God”, “(Gotta Get Some Action) Now!”, “Everything’s on TV” och min favorit “No Song Unheard”. Robban Eriksson minns också att det är på dagen 21 år sedan de spelade på Göta Källare med The Hives som förband.

Thundermother har släppt fyra album, Rock ’N’ Roll Distaster 2014, Road Fever 2015, Thundermother 2018 och Heat Wave 2020. Den senaste skivan hyllades ordentligt när den kom och bandet kammade hem Gaffapriset 2021 i kategorin Årets Hårdrock/Metal. Nu rockar de oss från Rock Stage med stor engerig och inlevelse. De ger oss bland annat ”Back in ’76”, ”Into the Mud” och ”Dog From Hell” från fjolårets album och ”Shoot to Kill” från debutalbumet. Inledningsriffet i låten från debuten doftar skönt av AC/DC.

Howlin’ Pelle Almquist måste vara den svenska sångaren som har det största självförtroendet på scen. Han är kungen som dompterar sitt hov bestående av Nicholaus Arson, Vigilante Carlstroem, Johan Gustavsson och Chris Dangerous. Vi andra som är här är Pelles undersåtar. Han dompterar oss och vi lyder. The Hives debuterade med Barely Legal för tjugofyra år sedan och är sist ut på Royal Stage och för kvällen. Klockan har närmat sig midnatt när riffen drar i gång och riffen i ”Come On” ekar i den här sfäriska byggnaden.

”Main Offender” tar oss vidare lika energifyllt som starten. Nästa låt brukar börja med att publiken klappar händerna dompterar Pelle från scenen och får genast gehör och plötsligt är ”Go Right Ahead” igång. Den följs av den nya låten ”Paint a Picture” och ”Won’t be Long”. Att Pelle inte är lösningen på dina problem utvecklar han i ”Good Samaritan” och den följs av ”Walk Idiot Walk”, som Pelle berättar handlar om idioter som går. Därefter kommer ”Two-Timing Touch and Broken Bones”, som slutar i något av en energikris. Strömmen till förstärkarna på scenen når inte längre fram och det blir några minuters felsökning innan Fagersta-sönerna är tillbaka med en extra energifylld ”Hate to Say I Told You So”. Tiden för kvällen håller på att rinna ut när Pelle sjunger ”My Time is Coming” och efter den ”See Through Head”. Första extranumret är ”I’m Alive” och i avslutande ”Tick Tick Boom” delar Pelle publikhavet, som Moses delade Röda Havet. Pelle ger sig ut i publiken och får alla att sätta sig på golvet innan han återvänder till scenen och avslutar endagsfestivalen några minuter över ett. Drygt nio och en halvtimme efter att den startat.

Fredagsmyset har varit ordentligt och konceptet som Live Nation med flera jobbat fram fungerar bra med speltider som gör det möjligt för den som vill att se alla spelningar. De hade säkert velat sälja fler biljetter till den här kvällen, vilket skulle kunna lett till att det blivit svårt att ta sig mellan spelningarna i tid. Mina egna favoriter från kvällen är från Rock Stage är MaidaVale och Thundermother och från Royal Stage är det de erfarna parhästarna The Hellacopters och The Hives. Förhoppningsvis slår inte Howlin’ Pelles prognos om att vi har 48 timmar kvar i frihet för att sedan hamna tre års lockdown utan konserter, även om en kväll med The Hives borde räcka så länge för vår mentala hälsa.

 

Horndal

Royal Republic

MaidaVale

Graveyard

Bombus

Thundermother

The Hellacopters

THe Hives

 

Bombus

Graveyard

The Hellacopters

The Hives

Horndal

MaidaVale

Royal Republic

Thundermother

SKRIBENT: Anders Nyström (anders.nystrom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: Royal Rock Fest
ARENA: Avicii Arena (Royal Stage & Rock Stage) / Stockholm
DATUM: 2021-12-17
BÄSTA LÅTEN: Hate to Say I Told You So med den energi som The Hives ger den efter strömavbrottet är oemotståndlig. Jag tränger även in ”No Song Unheard” med The Hellacopters på kvällens förstaplats.
BÄSTA MINNET: Thundermothers energi och spelglädje. En ny livefavorit.
SÄMST: Mat på festivaler är sällan något att skriva hem om och när det dessutom är löjligt dyrt får arrangören en känga.